Jag har en längre tid oroat mig för att min välanvända Fujifilm X- E3 ska krokna. Det lanserades ingen X-E5 i höst och X-E4 är utgången, så det finns ju ingen ny Fujifilmkamera att köpa som kan ersätta X-E3, jag har därför börjat bli lite extra rädd om min kamera. Samtidigt kom jag för någon dag sedan att tänka på att det finns andra kameror i skåpet och då särskilt den lilla enkla X10, som släpptes 1 september 2011. Jag köpte X10 omedelbart när den lanserades, jag föll pladask för utseendet och litenheten, men när jag började använda kameran så märkte jag att den inte riktigt räckte till. 12 Mpix och ett långsamt autofokussystem fungerade inte riktigt, så kameran blev inte använd speciellt mycket, trots allt bra jag tyckte om den.
Min bildvärld är till huvudsak svartvit och jag hittade information på nätet som menade att en Tri-X exponerad och framkallad i ISO400 kunde jämföras ungefärligen med en 12 Mpix-sensor. Som min X10, tänkte jag.
Vidare efterforskningar visade att jag givetvis inte var först med att fundera i de här banorna, jag kunde hitta olika ”recept” på hur man kan ställa in en X10 så att den fungerade för att fotografera svartvitt. Sagt och gjort. Såhär konfigurerade jag kameran:
Går det att använda en 12 år gammal digitalkamera, eller har tekniken utvecklats så långt att den känns hopplöst antikverad? Om man är medveten om kamerans begränsningar och inom ramen för dessa utnyttjar möjligheterna så blir resultatet helt OK.
Bilden tagen direkt ut ur kameran. Teckning i snö brukar vara en utmaning, men det funkar och i andra änden av gråskalan så blir svart svart. Med bara 12 Mpix så blir man givetvis mycket begränsad ex.vis när det gäller delförstoringar eller stora utskrifter, men som rolig kamera att alltid ha i fickan så tror jag min X10 går en ny vår tillmötes.