Jag har många gånger sagt att det finns lika många definitioner av gatufotografi som det finns gatufotografer. Det är ingen överdrift. Jag har ägnat några dagar åt att surfa runt och läsa vad andra skrivit när dom försökt definiera begreppet och min slutsats är att det svårligen kommer att låta sig göras. Det går inte att göra en så stringent definition att det fungerar som recept för en farmaceut, det finns ingen möjlighet att i efterhand mäta och väga en bild mot receptet för att utröna om det är ett gatufoto eller inte. Istället måste definitionen tolkas och förstås av varje fotograf i ett bredare sammanhang. Insikten tillsammans med fingertoppskänsla och erfarenhet gör att man hittar rätt.
En insikt som dock känns klar i alla fall för mig är att begreppet ”gatufotografi” leder fel, leder alltför snävt och avgränsande. Om jag ser på vad mina förebilder fotograferade så hade dom ett bredare anslag. Jag har också läst att många fotografer som ofta omnämns vara gatufotografer värjer sig mot begreppet. Dom vill helt enkelt bara bli betraktade som fotografer.
På ett ställe läste jag något som fastnat i min tanke, men det funkar bäst på engelska. Skribenten menade att ”Street Photography” var alltför avgränsande, vad det handlade om var ”Life Photography”. Fotografi av det liv som händer runtomkring oss, medan vi går där med kameran runt halsen. Men att byta ut ordet gatufotografi mot livfotografi blir dåligt på svenska.
Om jag i en mening ska försöka koka ner vad jag tycker det handlar om så blir det:
”Spontan och oregisserad fotografi av livet, med urbana förtecken och känslomässig repekt.”
Förklaring:
Spontan och oregisserad
En spontan reaktion på livet som pågår framför Dina ögon. Det handlar om vad vi i dagligt tal brukar kalla ”snap shots”. Bilden fångar ögonblicket. Det sättet att arbeta skapar en spontanitet i bilduttrycket som kännetecknar genren. Det finns fotografer (ex.vis Elliot Erwitt) som efterliknat detta sätt att fotografera i studiomiljö. Hans hundar var ju reklam för skor och en känd bild med några personer i siluett, en man hoppar med Eiffeltornet i bakgrunden är en studiobild. Eiffeltornet är en modell som är c:a 1 meter hög. Med det sagt, ska man regissera sina bilder så gör man det så att stilen av en oregisserad bild efterlevs.
Fotografi av livet
Livet handlar om människor. Inom genren skall inte människans betydelse för bilden underskattas. Om bilden saknar människor så måste bilden ändå vittna om spår efter människor och liv. Det finns berömda fotografer som fotograferat inom genren utan att ha med människor i bilderna. Eugène Atget kan tjäna som exempel. Han verkade tidigt och jobbade med väldigt långsam film. Han fotograferade ofta tomma miljöer, men han svepte inte med kameran upp efter husfasaderna utan han fotograferade gatan och bottenvåningen, dvs det område där människor höll till och levde sina liv.
Urbana förtecken
Genren handlar om den urbana miljön. Men det behöver inte vara en en gata eller något annat stort, det kan vara betydligt mer subtila saker som ändå talar om för betraktaren att vi bevittnar något som försiggått i urban miljö. Jag såg ett exempel med kroppar på en badstrand. Jag anser att den absolut kvalar in, kropparna hade på sig baddräkter som skvallrade om urban härkomst. Hade det istället handlat om badande barn i djungeln, då hade bilden inte motsvarat kriterierna. Stranden i sig skvallrar inte om att det är en urban miljö, men klädesplaggen eller solglasögonen eller någon annan attiralj ger de urbana förtecknen.
Känslomässig respekt
Vi fotograferar människor och situationer där ingen har bett om att bli fotograferad. Det kan handla om den fattiga tiggerskan som utnyttjas i människohandel, mannen som just blivit lämnad av sin fru, barnet som inte hittar hem, osv. Vi vet inte vad det är för situation vi fotograferar. Därför gäller det att ha respekt för de vi avbilder och med största möjliga empati och medmänsklighet ta situationen tillvara.
The Decisive Moment
Henri Cartier-Bresson myntade uttrycket ”Det avgörande ögonblicket”, han gav även ut en bok med samma titel. Det är här det blir svårt, men det borde inte vara tillräckligt att fotografera en person som går förbi och vara nöjd med det. Varje bild som blir vin istället för vinäger har punctum. Det är så svårt att vi kanske bara fotograferar 10 sådana bilder varje år, men låt oss försöka fånga dessa tio.
Olika stilar
Gatufotografin kan delas in i ett antal understilar
candid street photography – Henri Cartier-Bresson
street portraits – Bruce Gilden
urban landscapes – Stephen Shore
still life street photography – Martin Parr
socio-documentary street photography – Bruce Davidson
Jag tycker inte vi behöver välja. Var och en hittar sin egen nisch genom att känna efter med fingertopparna ifall det vi gör är Spontan och oregisserad fotografi av livet, med urbana förtecken och känslomässig repekt, eller om vi gör något annat.
Vad går då bort?
Naturfoto går givetvis bort, för där är det primära objektet av intresse för fotografen något icke-urbant. Det kan vara grönt, eller en sten, eller…. Ja, Ni förstår
Regisserat foto i bredare mening. Ex.vis studiofoto eller regisserad fotografi utomhus, ex.vis bröllopsfoto. Om nu bröllopsfotografen och hans brudpar går bort så kan givetvis en uppdykande gatufotograf fotografera hela situationen, men det torde vara självklart.
Om nu ”gatufotografi” är för snävt och leder tanken fel, borde genren byta namn? Jag tycker inte det, gatufotografi eller street photography är så inarbetat som begrepp att allt annat bara skulle kännas konstruerat.