Kamerorna

Konica

När jag började fotografera 1970 så köpte jag en Konica Autoreflex T. Den var i kromutförande, för jag hade fått för mig att färgen på svarta kameror skavdes av och det tyckte jag inte var snyggt. Beslutet föregicks av en mycket grundlig marknadsundersökning. Många kvällar spenderades på att lusläsa fyrfärgsbroschyrer från i princip alla tillgängliga märken. Det här var ju precis när den japanska kameraindustrin formligen erövrade västvärlden och helt ändrade spelplanen för de flesta europeiska konkurrenterna. Jag var den enda i mitt kompisgäng som köpte Konica och det var för mig obegripligt. Det var ju den enda kameran som med full bländaröppning mätte ljuset och automatiskt ställde in bländaren. Genialiskt tyckte jag. Min Autoreflex byttes några år senare mot en Autoreflex T3, den blev svart. När Autoreflex T4 släpptes köpte jag den också.

Jag var Konica trogen i 10 år, men min svåger köpte Canon och när han visade upp sitt senaste nyförvärv, Canon A1, då var jag tvungen medge att det var betydligt vassare än Konica. Jag tog all min Konicautrustning och åkte till Expert Storköp på Fridhemsplan. Med mig hem hade jag en betydligt lättare väska packade med en Canon A1 och två objektiv, 35 + 100 mm. Jag kände mig som en svikare när jag tänkte på mina Konica-kameror, men känslan försvann efter hand som jag blev mer och mer kompis med min A1:a. Dessvärre var jag väl inte ensam i den slutsatsen, för Konica gick kräftgång i marknaden och köptes 2003 upp av Minolta. Minolta i sin tur togs över av Sony 2006, så på Sony-kamerorna sitter det än i dag en Monoltafattning (gäller autofokusobjektiven). Många av den tidens kameratillverkare har försvunnit, samtidigt som nya aktörer etablerat sig på marknaden.

Canon

Canon blev under lång tid mitt kamerafabrikat. Efter A1:an kom även en F1 in i bilden och objektivantalet ökades successivt. När Canon bytte objektivfattning och lanserade autofokussystemet så hängde jag med. jag köpet en EOS5 analog och några autofokusobjektiv. Den analoga utrustningen blev dock kvar, nu ville jag inte sälja kameror.

När jag slutade jobba 2006 för att satsa på fotografi, så sammanföll det rätt väl med paradigmskiftet från analog till digital fotografi. De digitala kamerorna hade nu blivit så bra att de i många stycken övertrumfade de analoga. Jag köpte en Canon EOS400. Jag har alltid gillat små kameror, så EOS400 kändes som rätt storlek att ha i handen. Bredvid min Canon A1 så ar dom ungefär lika stora.

Min fotografisatsning handlar i stor utsträckning om gatufotografi, så att ha inte alltför stora kameror är av fördel. Därför är det lite märkligt att jag köpte en EOS5D MkII när den kom ut. Jag var fascinerad av fullformatssensorn och dom 21 mexapixlarna, tekniken var bländande. Men för att alla mexapixlarna skulle komma till sin rätt krävdes också bra objektiv. Det var sk L-objektiv med röd rand. Stora, dyra och tunga. Det blev också en EOS7D, men då hade jag verkligen börjat fundera på vad jag höll på med. Att gå omkring med de här kamerorna på stan var ungefär som att gå omkring med en älgstudsare. Folk reagerade. Tillbaks till ritbordet! Jag kom fram till att en liten kamera kunde vara en kompaktkamera. Det finns ju gatufotografer som bara kör kompaktkameror, ex.vis Daidō Moriyama, även om han bara kör film.  Men en kompaktkamera inhandlades, det blev en Canon G10. Det funkade någorlunda bra på stan, även om den var lite långsam, hade motorzoom och var dålig på höga ISO.

Fuji

På Fotomässan såg jag en Fuji X100 -attrapp, det borde varit 2010. Det var inte en fungerande kamera utan ett skal. Den såg ut som en Leica M, tyckte jag. Den attrappen gjorde att jag aktivt började intressera mig för vad Fuji höll på med. X100 var en kamera med fast objektiv motsvarande 35 mm och jag blev lite besviken på att det inte var en kamera med utbytbar lins. Men så lanserade Fuji den lilla X10, en kompaktkamera med manuell zoom. Den köpte jag. Den fick ersätta min G10 på stan under ett par år.

Sedan kom en kompis hem och visade en Fuji X-E1 som han hade köpt. Det var en kamera jag verkligen inte behövde, det var jag övertygad om. Men ändå köpte jag snart en X-E1 tillsammans med deras bina 18-55 zoom, samt en fast 35:a (motsvarar normaloptik i ff). Sedan skaffades några fler objektiv, en X-T1 och även en X-M1 som jag “fick” för 200:- när jag köpte 27 mm pannkaksobjektivet. Det var ett mycket attraktivt paketerbjudande, så merkostnaden för kameran var faktiskt bara 200:-.

Nu hade det gått så långt att all min Canonutrustning i princip bara låg på hyllan. Jag fotograferade bara med Fuji. Med stor vånda tvingades jag inse att det inte skulle bli på annat vis och för varje månad Canonprylarna låg på hyllan så minskade dom ytterligare i värde. Hösten 2016 började jag sälja Canonprylar på Blocket och på Fotosidan. Hela utförsäljningen tog drygt 6 månader, men till sommaren 2017 hade jag avvecklat all utrustning som hörde samman med Canons EOS -värld.

När jag skriver detta i början av 2018 så har jag Fuji X-M1, Fuji X-T2 och Fuji X-E3. M1 vilar mest, men det är en 200-kronorskamera, så den släpper jag inte. X-T2 används mest till zoomobjektiv medan X-E3 är den absoluta favoriten på stan, tillsammans med de tre “Fujicron” -objektiven 23, 35 och 50,  alla med ljusstyrka 2.0.

Den analoga världen

Jag har ett komplicerat förhållande till den analoga världen. Rent förståndsmässigt vet jag att den i de allra flesta avseenden är sämre. Jag var aldrig så bra i mörkrummet som jag är framför datorn. Det fanns inga filmer som alls kommer i närheten av vad Fujis 24 MPix -sensorer levererar. Ändå finns det en dragningskraft till den analoga världen. Jag har kvar mina analoga Canonkameror, plus 6 objektiv, jag har en Bell&Howell Dial35 (halvformatskamera), jag har en Bronica SQ-A och 1980 byggde jag en Bender storformatskamera. Allt finns kvar, allt är i utmärkt skick, men jag vet inte vad jag ska ha det till. De som fotograferar analogt hänvisar till “känslan”. Jag hittar den när det gäller kamerorna, det är fantastiska apparater. Men jag hittar den inte alls när det gäller snålandet med film, arbetsprocessen efter fotograferingen och resultatet av alla ansträngningar.