Upptakt
Jag är medlem i WalkingTheStreets. WTS startade 2013 och vår verksamhet handlar om ”urbana” bilder. Vi träffas månatligen och då främst för att diskutera bilder vi publicerat på siten. Förutom våra möten har vi genomfört några mindre utställningar på bibliotek, samt skapat en gemensam bok.
För något drygt halvår sedan ville vi göra något mer, så vi bestämde oss för att göra en gemensam utställning på galleriTU, som vi snabbt och enkelt hyrde en vårvecka långt bort i framtiden. Tyckte vi då.
Vi hade lite olika arbetsnamn för utställningen men våra viljor drog åt olika håll, så efter hand kom det mer att handla om sex olika temperament. Sex olika bildsviter från sex olika fotografer. Några fotografer ville visa ett antal bilder med lösare bindning till varandra, några ville visa mer sammanhållna bildsviter.
Mina bilder
Jag bestämde mig efter att ha provat några olika infallsvinklar att göra en inledande fortsättning på min bok om Slussen. Slussen-boken kom 2014 och nu ville jag fortsätta dokumentera detta sorgliga kapitel i Stockholms sk utveckling. Politiker bygger pyramider och den nya Slussen som knappast någon gillar blir en pyramid ”till minne av ” Sten Nordin, den (m) -politiker som helt utan känslospröt drivit igenom det förslag som nu ska realiseras. Men innan något nytt kan byggas så måste det gamla rivas. Mitt i inledningen av den rivningsprocessen startade jag mitt fortsatta fotograferande och av 40 bilder visar jag 10 på utställningen. 10 bilder i färg, fast jag kan inte lova att fortsättningsboken, om den genomförs, blir i färg. Den boken lär knappast bli klar förrän runt 2020, så det gäller att hålla sig vid liv i så fall. Nåväl, det här är mina bevekelsegrunder och dom är personliga. Övriga medlemmar i WTS kan givetvis ha helt andra tankar kring Slussen.
Marknadsföring
Inget lätt kapitel i dagens mediebrus. Jag mejlade alla tidningar och uppdaterade alla kalendarier som gick att finna. Givetvis skapades ett ”event” på FaceBook, samtidigt som vi alla i gruppen mejlbombade våra bekantskapskretsar. Sven-Olof har stått för framställning av affisch och flygblad, samt tryckt material i stora och små upplagor. Sammantaget har vi gjort det vi tror är möjligt, men vi vet inte om det räcker till.
Uppspikning
Så, efter många möten, några slitna hårtestar, en del trätor och några tuffa beslut så stod vi där den 30 mars. Tid att spika upp bilderna. Vi träffades strax efter 10 alla utom Irina som är på resande fot, 72 bilder skulle upp. Det blev herrarna som spikade. Jag spikade upp mina och Irinas bilder. Sedan skulle jag hjälpa Marika och då tabbade jag mig, tappade en bild i golvet och skämdes! Ramen blev skrot, så Marika gav sig iväg för att köpa nytt. Hon behövde ändå handla eftersom hon skulle komplettera med två extrabilder, men misstaget kändes ändå ytterst pinsamt. Parallellt satta Olle upp sina bilder samtidigt som Sven-Olof spikade upp Birgittas bilder, för att avslutningsvis spika upp sina egna.
Olle Robin tog lite bilder när vi arbetade:
Klockan 15 var alla bilder uppe och vi var trötta. Då tog jag ett varv med kameran och fotograferade vad vi åstadkommit:
Så återstod inget mer än väntan på vernissagen 1 april. Marika har köpt vin och den 31:a inhandlas andra behövligheter som ingen vernissage klarar sig utan.
Vernissage
Timmen föra vernissagen brukar alltid vara lugn. 
Om man inte klantar sig. 
Det blev till att sopa.
De sista justeringarna gjordes med stor hjälp av Sven-Olofs hustru Ulla (till vänster) som sedan stannade kvar under hela vernissagen som värdinna. 
Så blev det dags att hälsa de första gästerna välkomna. 
Sedan dröjde det inte många minuter innan galleriet var fullt.
Och fullt blev det hela tiden. Massor med folk, massor med bra diskussioner och jag fick sälja 5 böcker, vilket gjorde mig extra glad. På slutet var det t.o.m. någon som inte orkade hela sträckan.
Innan vi visste ordet av hade klockan blivit 19, dags att stänga efter tre intensiva timmars vernissage.
Efter vernissagen
Utställningsperioden passerade fort. Givetvis var det mest besökare de första dagarna efter vernissagen, mycket tack vare Lars Epsteins fina recension i DN, men strömmen av besökare tog aldrig slut. När vi på sista dagen försökte skatta antalet besökare till utställningen så hamnade vi i trakten av 400, det är det bästa jag erfarit på GalleriTU.
Birgitta sålde många bilder, Marika något färre. Jag fick sälja 7 böcker, två om Slussen och 5 om Gamla Stan. Det är svårt att sälja bilder! Gunnel på Gunnels Krog sa klokt att bilder köper man av sina kompisar. Uppenbarligen har jag inga kompisar och uppenbarligen gäller inte den regeln för böcker. Jag är i alla fall mycket nöjd med att 7 besökare ville köpa en bok.
Nu sitter jag måndagen efter och skriver kl 10 på förmiddagen. Hela utställningen är borta, bilderna undanstoppade och ramarna återförvisade till källaren. Det tar mycket tid att göra en utställning och 15 minuter att få den att försvinna.