Allt beror förmodligen på mig. Året var 1953, jag var på väg och i augusti gifte sig mina föräldrar. Den lilla familjen flyttade in i en tvårummare som möblerades med allehanda auktionsgods, samt en ny liten soffa och fåtölj från Dux. Den soffan hängde med i familjen i många år. När originaltyget var utslitet så klädde min pappa om möbeln med en ny kretong, helt enligt det mode som gällde vid den tiden. När kretongen var trådsliten så flyttades slutligen den gamla soffan upp på vinden.
Åren gick, när vi skulle flytta till Stockholm 1978 så fick jag möjlighet att överta soffgruppen, för den kunde ju inte slängas. Soffgruppen flyttade med, men hamnade på en ny vind, nu i Solna.
Till höger originaltyget och i mitten kretongen.
1991 hade vi skaffat hus i Stureby som vi hunnit renovera och bygga ut. Då tog jag fram soffgruppen och klädde den i det blå tyget till vänster. Sedan fick soffan och fåtöljen tjäna som TVmöbel i ett hörn av köket.
Två barn och en katt senare var tyget helt utslitet och soffgruppen hårt nedsutten. Länge stod omklädning på listan över saker som skulle göras, men tiden räckte inte riktigt till. Så kom Covid19 och allt ställdes in. Helt plötsligt fanns hur mycket tid som helst och inga ursäkter för att inte ta tag i uppgiften.
Vi hade varit i några tygaffärer innan pandemin kändes alltför allvarlig för att ignorera, men när vi väl skulle inhandla tyg så kände vi inte för att gå i butiker, men den leverantör vi senare valde var mycket hjälpsam med provlappar som skickades i posten. Till slut bestämde vi oss för att välja en Chenille, ett mjukt tyg med extrem slitstyrka (100000 Martindale). Efter några dagar kom 12 meter tyg och 15 meter polyestervadd i posten, bara att sätta igång.
Första problemet blev att lista ut hur jag skulle disponera tygrullen, det fick ju inte uppstå tygbrist i slutet på projektet. Jag gjorde en liten pappersmodell på tygrullen och de tygbitar som skulle klippas till.
Vi har inte så stort hus, så det var ju inte jättelätt att hitta ett tillräckligt stort utrymme för att breda ut materialet innan jag tog fram saxen, så det blev en del krypande på golvet.
Ryggar
Jag hanterade fåtöljen och soffans rygg parallellt, först framsidan, sedan baksidan. Först draperade jag med ett lager polyestervadd, sedan spände jag upp tyget. Man får dra och sträcka en hel del innan det kommer på plats. Därefter skulle knapparna in. För det krävdes en 40 cm lång tapetserarnål. Knapparna spändes fast med en löpande knut och förseglades med en råbandsknop.
Baksidans tyg spikade jag fast senast (1991), men nu ville jag prova ply grip. Det är en metallist som man sätter fast längs kanten som skall fästas sedan viker man listen och klämmer fast tyget. Jag satte dit en keder först, det blev lite snyggare så.
Knapparna
Här kom släkten till hjälp. Min syster och hennes man har en liten verksamhet som fixar klädda knappar. Kolla gärna på Tygknappen!
Keder
En professionell tapetserare har en speciell pressarfot till symaskinen för att sy keder, men något sådant äger inte jag, så jag sydde alla kederlister med pressarfoten för blixtlås.
Armstöden
I princip var de inte svårare än ryggarna, men det var många försök att dra och sträcka innan tygen satt rakt och utan veck.
Soffkuddarna
Varje del i projektet hade sina utmaningar, soffkuddarna måste nog betraktas som svårast. Originalkuddarna hade resårer byggda av spiralfjädrar i en metallram, allt omsvept av bomullsvadd och halm.
Innan jag började projektet så var ett ingångsvärde att kuddarna var genomsuttna, spiralfjädrarna kändes när man satt i möbeln. När jag tittade närmare på kuddarna såg jag att hela konstruktionen var trasig. Fjädrarna satt monterade i metallramar, ramar som var brustna på flera ställen. Det här var inget jag kunde fixa. Jag har inte reservdelar och jag har heller aldrig försökt reparera den här typen av konstruktion, så jag valde att gå en annan väg och göra nya kuddar med kallskum. De flesta nya möbler idag har kallskumskuddar, så efter att jag lärt mig lite om olika kallskumskvaliteter så var det inte svårt att lista ut vad som skulle inhandlas.
Tillskärning av kallskum var lite svårt inledningsvis. Många Youtubevideor förordade brödkniv, vilket inte fungerade speciellt bra. En riktigt vass köttkniv fungerade hyggligt. En brytbladskniv ännu bättre, men bäst av allt fungerade bandsågen. Den var perfekt för jobbet.
Att sy ihop kuddarna är lite besvärligt, som mest 6 lager tyg som skall sys utan att allt glider. Lösningen är dock enkel, jag häftade ihop allt med min häftapparat. Till varje kudde gick det år drygt 100 häftor som höll ihop allt medan jag sydde. Att ta bort häftorna gick snabbt med en liten sidavbitartång.
Verktyg
Jag var väldigt sugen på att köpa en tyst kompressor och en klammerpistol, men jag kunde inte motivera för mig själv hur jag skulle använda kompressorn efter projektet, så jag valde att jobba med min gamla manuella häftpistol.
Symaskinen är också gammal, det är maskinen jag ärvde efter mamma, en maskin hon köpte för 55 år sedan.
Summerat
Man får säga som Gunde Svan, ”ingenting är omöjligt”. Projektet genomfördes under årets första två månader. Jag behöver inte vara flitig, så många dagar gjorde jag inget och när jag gjorde ett arbetspass så var det sällan längre än några timmar. Jag pratade med en professionell tapetserare för något år sedan och hon ville ha 25.000:- för att göra det här jobbet. Så nu har jag ”tjänat” de pengarna, dessutom var det roligt.