Tjock

Jag tror de flesta är som jag. Eller tvärs om. Om jag lever som jag har lust med, då blir jag tjock. Utan problem går jag upp 1 kg i månaden och ganska snart konstaterar jag att jag håller på att bli tjock, samtidigt som jag mosar i mig ytterligare en näve chips. Det är så sataniskt, men det verkar som om allt som är gott är onyttigt. Ja, det är sagt med en blinkning, för givetvis är det inte så. Massor med nyttiga saker är goda, men fett + salt eller fett + socker är farliga kombinationer som triggar hjärnans belöningssystem och som styr handen att plocka in lite mer i munnen.

Så för min del är det ett beslut att inte vara tjock. Jag har inga synpunkter på andras kroppar utan det här är enbart ett beslut som berör min kropp. Jag gillar inte hur kläderna känns och jag gillar inte den bild spegeln reflekterar tillbaka när jag väger för mycket.

Första gången jag tog beslutet att inte vara tjock var i början på 90-talet. Jag var i 40-årsåldern, jag hade ett stillasittande och framgångsrikt arbete och jag hade över åren lagt på mig kilo efter kilo. Vågen stannade på 83 kilo och jag kunde inte längre lura mig själv genom att dra in magen när jag tittade mig i spegeln. På den tiden var pulverdieter högsta mode, alla pratade om Herbalife och jag bestämde mig för att prova. Det var första gången som jag aktivt bantade, men jag var beslutsam, så med hjälp av pulverdieten så gick jag ner 6 kilo på en månad. Det var så långt dietprogrammet räckte, sedan var det upp till mig hur fortsättningen skulle se ut. Av bara farten gick jag de närmaste månaderna ner ytterligare 6 kilo eftersom jag vant kroppen vid att inte äta så mycket. Jag vägde 71 kilo och var mycket nöjd med den vikten.

Se’n gick det som det brukar. I slutet på 90-talet var jag tillbaks på 83 och provade ytterligare en Herbalifekur. Denna gång var det inte lika effektivt, vet inte varför, men mentalt började jag istället ställa in mig på att jag var en 80-kilosklump.

Jag pendlade mellan 75 – 80 kilo de närmaste 15 åren, tränade en hel del på SATS och Friskis&Svettis, träningen gav styrka, men kilona satt kvar.

Se’n hände något oväntat. Av en slump så såg vi Michael Mosley på TV, han berättade om sin 5-2 -diet. Det kändes som en verklig chans att ta bort några överflödskilon. Det var ju så enkelt också, man behöver ju inte göra någonting alls, och absolut inte äta. Vi körde 5-2 här hemma när vi sett det programmet, vi var i början väldigt plikttrogna upplägget och det dröjde inte många månader förrän både jag och hustrun var tillbaks på matchvikt, i mitt fall 71 kilo.

Sedan dess har jag bevakat vågen och när några kilo sugit sig fast runt midjan så har jag omedelbart tillgripit 5-2. Hellre stämma i bäcken än i ån, som det heter. Just nu håller jag på att trimma bort några sommarslappa kilon, men numera är 5-2 inte lika hard core som det var inledningsvis. Jag skippar frukost och lunch två dagar i veckan och det hjälper. Allt handlar ju om matematik. Så länge jag bränner fler kalorier än jag stoppar i mig, sett över en längre period, så går jag ner i vikt. Det är trist att inte äta, men det är tristare när kläderna stramar och spegelprofilen avslöjar problemet.

Så om jag är grinig just nu så vet Ni varför, idag är en 2:a dag.