Jag blir mer och mer fundersam på hur vårt samhälle kommer att bli, i digitaliseringens förlängning. Jag befarar att vi skapat ett stort sopberg och ingenting. Låt mig ta några exempel.
På 1500-talet konstruerades de första fjäderdrivna fickuren. Det var en mekanisk konstruktion bestående av ett högst begränsat antal komponenter som skickliga urmakare tillverkade för hand. Om Du mot förmodan skulle kunna lägga vantarna på ett sådant ur och det inte fungerar så vet Du att Du kan be en skicklig urmakare laga klockan. Det är bara mekanik, den kan bringas fungera i 500 år till. I början på 1970 -talet kom de första digitala armbandsuren. Det var en lite korkad lösning med en helt svart urtavla. Tryckte man på en knapp på boetten så lystes siffror upp som berättade hur mycket klockan var. Det var ju opraktiskt, men det var modernt. Lyckas Du hitta en sådan klocka och inte heller den fungerar så kan Du vara lika säker på att Du inte hittar någon som kan laga den. Det finns ingen som kan fixa det som finns under glaset på den klockan, den hamnar på sopberget som trasig.
Så är det med allt som tillverkats sedan digitaliseringen. De digitala lösningarna är smarta när de fungerar, men de har ingen långsiktighet. Försök laga en kamera från 1980 eller senare. Är det elektroniska fel så går det inte. Samma sak med större saker som ex. vis motorcyklar och bilar. I de flesta produkter har allt fler microdatorer blivit en del i lösningen och efter hand som dessa dör av utmattning så måste produkterna skrotas om det inte finns några reservdelar undanlagda. Idag sker iofs tillverkningen av det mesta med återvinning i åtanke, så en bil som levereras idag går till huvudsak att återvinna, inte till en ny bil men förhoppningsvis till något annat. Men så tänkte man inte för 20 år sedan, så mycket hamnar på tippen.
Om man är intresserad av industri- och samhällshistoria så inser man snabbt att det i framtiden inte kommer att finnas några veterankameror, veteranmotorcyklar, veteranbilar. osv. De som finns idag blir förhoppningsvis till huvudsak kvar, men några nya generationer blir det inte, för de kameror, motorcyklar, bilar, osv som tillverkats efter digitaliserings inträde går inte att restaurera.
För inte så länge sedan började jag se mig om efter ett nytt huslarm. Då stötte jag på flera larm som integrerats med en hemsida. Vårt befintliga huslarm som vi funderar på att ersätta är +15 år. När jag berättade om min tidshorisont så blev jag iskall som kund, för det finns ingen leverantör som går med på att förbinda sig till att hålla en hemsida vid liv i 15 år. Den digitala tekniken är kortsiktig och otålig, den vill bara gå vidare och lämna det gamla bakom sig, som återvinning eller skrot.
Det här är inte miljövänligt. Om man ex.vis har råd att köpa en bra mekanisk klocka så kan man betrakta den som ett lån från sitt barn, för ett bra urverk håller att ärvas av nästa generation. Men om man köper en digital klocka då har man köpt en produkt med begränsad livslängd. Det här gäller för i princip allt digitalt, det håller industrin igång, men det är inte miljövänligt.
Samma sak gäller allt som vi idag hanterar digitalt. I mitt fall ligger de digitala bilderna närmast till hands att tänka på. En massa ettor och nollor på en hårddisk. När jag dör så finns det ingen som förstår hur man ska hantera den hårddisken, därför gör jag fotoböcker. Att förvandla digitalt till analogt är metoden för att skapa livslängd. Eftersom jag dessutom lämnat in pliktexemplar på böckerna så finns dom böckerna kvar så länge som nationen Sverige finns kvar.
Men jag är fundersam. De som driver den digitala utvecklingen framåt har ingen tanke på något annat än framåt. Digital teknik är bra, rent av fantastisk. Det digitala samhället erbjuder oss så mycket som vi för bara 30 år sedan inte ens kunde föreställa oss, men vi får inte ha så bråttom att vi glömmer bort att vi också måste förvalta det vi skapat.
No responses yet