Vänner

I år är det 30 år sedan vi startade upp vårt likadelägda konsultbolag Cepro och 18 år sedan det började krackelera.

När Cepro började gå sönder vid Millennieskiftet och jag lämnade det sjunkande skeppet för att bli enmanskonsult blev det väldigt ensamt. För att råda bot på avsaknaden av arbetskamrater sökte jag upp Rolf, vi började träffas över lunch då och då, det här var år 2000. Efter några luncher anslöt Göran och så var vi tre. Luncherna fortsatte med ojämna intervall och gruppen växte, inom några år hade Brian, Anders och Leif också anslutit. Vi var sex forna arbetskamrater som nu ”bara” var kamrater. Men det var inte bara.

Nu har en massa år passerat, men vi fortsätter att träffas. Eftersom vi var arbetskamrater från början och då även träffades i olika informella sammanhang så känner också våra fruar varandra. Vi har utvecklat en gemenskap som verkligen betyder mycket mer. Vi gubbar brukar träffas varannan månad. Vi äter lunch, dricker några öl och löser världsproblem. Vi har funnit att det på två månader brukar torna upp sig tillräckligt många problem för att vi ska ha tillräckligt många ämnen att avhandla, men inte fler än att vi har städat av bordet när vi skiljs. En gång per år brukar vi även göra något där fruarna är med.

Det här är informellt och opretentiöst, ändå något av det viktigaste som finns. Genom åren har flera gamla  Ceproiter frågat om dom får komma med, men vi har hållit kvar vid att vi inte ska vara fler. Under arbetsåren direkt efter Ceprotiden var det tillräckligt svårt att få ihop ett lunchmöte som passade allas kalendrar. Nu är vi alla pensionärer på ett eller annat vis är kalenderfrågan inte lika svår, men det skulle ändå vara svårt att ändra eller utöka den här konstellationen.  Gruppen är solid och vi kommer nog att fortsätta träffas så länge vi orkar. Det finns inget viktigare än riktigt bra vänner.

I bilden från vänster, medsols: Göran, jag, Rolf, Anders, Brian och Leif. Bilden kommer ur Leifs telefon, fotografen är en okänd kille som satt vid bordet bredvid.