Det meningslösa publicerandet

Jag har läst bloggar av olika slag sedan millennieskiftet, ungefär. Inledningsvis fanns ju inte så mycket att välja på, men det problemet är ju numera löst. Nu gäller snarare det motsatta, man ser inte skogen för alla träd, för att låna ett gammalt ordspråk. Det är svårt att hitta det som är väsentligt eller intressant mitt i allt brus. Ändå hjälper filterbubblorna till en del, förslagen handlar ju oftast om saker som Google, Facebook m.fl. redan vet att jag är intresserad av.

Det som förundrar mig är hur olika bevekelsegrunderna för bloggande är. Här finns många som nästan tvångsmässigt måste publicera sig på daglig basis utan att ha något att säga, trots att det finns så mycket att både kommentera och bli engagerad i.

När jag kring årsskiftet (2017-2018) byggde om min hemsida så gjorde jag det som ett led i att vara mer närvarande på nätet. Skriva om det jag tycker är viktigt, hålla sidan levande. Jag har ganska ofta uppfattningar om det mesta samt svårt att hålla truten, så brist på ämnen att skriva om föreligger inte. Som ett led i den nya hemsidan installerade jag också Google Analytics, med ambition att ta reda på vad som blir läst. Jag har provat andra statistiksystem för WordPress tidigare utan att tro på deras resultat, men om det är något Google kan så är det att hålla reda på oss, långt mycket mer än vad vi önskar, så Google Analytics tror jag är hyggligt korrekt.

Vad bryr sig då folk om att läsa? Hur blir jag hittad på nätet? Utan tvekan är mitt bloggande kring Prostatacancer det som läses mest. Det är iofs inte så konstigt, det är Sveriges vanligaste cancerform och när man drabbas så söker man med ljus och lykta både efter fakta och efter berättelser om hur det är och blir.

Resten då? Ett 50-tal olika träffar dagligen på olika delar av min hemsida, väl spritt mellan så olika ämnen som fotografering och mandoliner. Det här är ju väldigt lite, eller hur! Samtidigt är jag en tämligen ointressant person, så vad hade jag räknat med? Jag fortsätter att skriva, den som vill får läsa. För egen del fungerar det oftast som pyspunka, dvs det är tryckreducerande, det räcker gott. Mår jag bättre efter att jag skrivit av mig, då är det ju inte meningslöst för mig, även om det är ointressant för resten av världen.

Lämna ett svar

3 × 5 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.