Det meningslösa knäppandet – en fotografisk depression

Jag känner en fotograf som efter 50 års fotograferande säger att han inte längre fotograferar något annat än sitt nära liv. Familjen, husdjuren, that’s it.  Han har bestämda uppfattningar om det mesta och han är kritisk till mycket av det jag och andra amatörer håller på med. Han pratar exempelvis om det meningslösa knäppandet på stan.

Jag kan till del hålla med honom. Ska jag hålla på med vad som vanligtvis kallas gatufotografi, då måste jag komma längre än att vara nöjd bara för att jag fotograferat någon som passerat förbi. Det måste finnas något mer. Den franske författaren, litteraturforskaren och semiotikern Roland Barthes pratade i sin sista bok ”La chambre claire” (svenska ”Det ljusa rummet”) om begreppet punctum och sin motsats studium. Om jag ska försöka koka ner hans resonemang kring punctum så menar Bartehes med det begreppet “skälet till att Du värdesätter en bild”. Du stannar gärna till och tittar på bilden, återkommer till bilden för att titta igen, tänker på bilden, osv, bilden är av ett eller annat skäl väsentlig för Dig som betraktare. Punctum är givetvis därför olika för olika betraktare, man kan ju ha olika anledningar att tycka om en bild, men likafullt så är det något i bilden som talar till Dig.

Den här fotografen som jag nämnde inledningsvis gör mig ofta deprimerad när det gäller mitt eget fotograferande, jag hamnar i en fotografisk depression. Befinner mig i skrivande stund precis i en sådan vågdal, man bilder duger inte, självkritiken slår nya höjdrekord. Samtidigt gillar den här fotografen Vivian Maier, hon gjorde ju inget annat än “knäppte på stan”. Hur ser den analysen ut?

Om jag frigör mig från min självkritik så tror jag mycket handlar om att fånga tidsandan. Min fotokompis tycker att miljöerna i Vivian Maiers bilder är så fantastiska. Men det är ju inte så konstigt, bilderna är 50 år gamla, miljöerna är exotiska i våra ögon. Det är precis vad som kommer att hända med de bilder vi tar idag, om vi adderar 50 år, givet att bilderna har fotografisk kvalitet från början. Bilder är som vin, bra bilder vinner på lagring medan dåliga bilder blir vinäger.

Mitt “livsprojekt” som gatufotograf är Stockholm. Jag bestämde mig för att fotografera Stockholm när jag 2006 hade möjlighet att sluta med mitt förvärvsarbete. Jag plåtar Stockholm och stockholmare mest hela tiden och det blir givetvis en massa ostronskal, men bland alla ostronen finns en och annan pärla. Det är de få pärlorna som motiverar mig att fortsätta med det meningslösa knäppandet och helt plötsligt blir knäppandet inte helt meningslöst. När jag fotograferar Stockholm så fotograferar jag så som det ter sig idag. Gäsp säger betraktaren, jag har redan sett tiggarna, kan ingen ta bort dom! Men det är ju inte det det handlar om , utan det handlar om just Stockholm idag. Jag har en annan kompis som såg en interiörbild från en buss. Bilden var ca 50 år gammal. Bussen var full av morgonpendlare och alla läste en morgontidning. Den bilden tyckte hon var fantastisk. Den bilden kan vi inte fotografera idag, men vi kan fotografera samma bild där alla sitter och glor i varsin telefon. Om 50 år finns det en betraktare som tycker den bilden är fantastisk. Bra gatufoto vinner på lagring.

Nu ska jag över påsken försöka kurera min fotografiska depression för att sedan ta mig in till stan och åter igen ägna mig åt mer meningslöst knäppande.

Nästa avsnitt blir om det meningslösa publicerandet.

Lämna ett svar

2 × tre =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.