Pimp my camera

När jag började fotografera 1970 så handlade det mycket om att jag föll för gängtrycket. I min lilla hemstad hade det uppstått ett märkligt mode, alla killar skulle ha en japansk systemkamera. När jag slutligen lyckades finansiera ett kamerainköp så blev det en Konica och så var även jag med i matchen. Efter något år så hade de flesta tröttnat på att släpa på sina kameror, dom hade ju inte varit intresserade av fotograferingen utan kameran hade mest varit en modeaccessoar. Men inte jag, jag fastnade. Jag plåtade på stan och hade roligt, jag såg aldrig kameran som en accessoar utan för mig blev den från början ett verktyg.

Att betrakta kameran som ett verktyg var aldrig något jag ens reflekterade över, det var ju så det var och förblev ända till dess jag skaffade Fujikameror. Helt plötsligt upptäckte jag att det fanns diskussioner om tumgrepp, soft release, kameraremmar, half case, osv. Det fanns en hel industri som tillgodosåg behovet av att skaffa ett antal små tillbehör för att göra kameran mer personlig och kanske även lite mer ergonomisk.

Jag fattade ingenting och jag fattar fortfarande inte. När jag köpte min Fuji X-E3, inte började jag fundera på tumgrepp och soft release, jag tog ut kameran på stan och började plåta. Tillbehörsindustrin får klara sig utan mig.

Lämna ett svar

1 × 5 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.