Ulrica Hydman Vallien

Igår läste jag ett inlägg i DN om att Ulrica Hydman Vallien skulle fylla 80 år. Hon var fylld av skaparglädje och arbetslust, hon hade hittat nya uttryckssätt inom måleri. Idag är hon död. Det går knappt en dag utan att jag blir påmind om ändligheten i det vi kallar liv. När vi var yngre var livet oändligt, nu när vi blivit äldre inser vi att det är väldigt kort och att det snart tar slut. Jag känner måna kompisar med stora eller små krämpor, vad vi har gemensamt är att tiden börjar bli knapp. Jag känner en stress att ta vara på varje återstående dag. Samtidigt vet jag att det bästa jag kan göra är att gå mina egna viljor tillmötes. Att göra det jag vill samt må gott är det enda som det egentligen handlar om.

Igår läste jag Micke Bergs blogg i samma ämne, om att vara sann mot sig själv. Han skrev att män i livets slutskede ofta ångrade två saker; att de inte vågade leva det liv de velat leva, istället hade de levt det liv som förväntades av dem samt att de ångrade att de jobbat så mycket. Slutsatsen är densamma, det är tid som är vår knappa resurs. Lev nu!

Lämna ett svar

tio + 12 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.