Jag var med förra gången, vid årsskiftet 2016-2107 och jag är med igen. Att komma med är inte svårt, det handlar bara om att vara snabb, för de första 100 som anmäler sig kommer med, utan konstnärliga värderingar.
Tisdagen 27 februari var det tid att hänga materialet. Förra gången var miljön OSB-platta, det var väldigt oroligt. I år är det plywood, en slät omålad träyta. Det ger i alla fall ett lite lugnare intryck.
Väl på plats så fanns alla verktyg som behövs, det svåraste var nog att hitta den plats jag tilldelats, men det gick det också.
Med måttband, hammare och spik så var jobbet gjort på 5 minuter. Hur det blev?
Man kan göra på så många olika vis. Jag tror på en stor bild, men jag är nog tämligen ensam i den uppfattningen.
När jag var klar tog jag mig en sväng i lokalen. Jag kunde snabbt konstatera att det ser ut som en sommaräng, 100 fotografer, eller 100 arter, som samsas på en gemensam yta. Här finns allt, alla kommer att hitta något som man tycker om.
På fredag 2/3 är det vernissage, men jag kommer nog inte att vara på plats. Mina öron (Ménières syndrom) klarar inte av bullrig miljö. När många samlas och pratar samtidigt så dröjer det inte länge förrän jag inte hör någonting alls. Jag blir snabbt den ensammaste människan på hela vernissagen eftersom jag får svårt att prata med folk när jag inte hör vad dom svarar. Dagen efter är jag också nästan helt döv, bara massor med distorsion.
Några bilder från hängningen. Fotograferna hade måndag och tisdag på sig att hänga och jag var där på tisdag, så det var aktiviteter överallt.
På måndag 5/3 var vi tillbaks och tittade på hela utställningen, i lugn och ro. Bifogar några bilder från besöket.
No responses yet