Den sista resan

Vi visste att den skulle komma. Den sista resan upp till sommarstugan som alltsedan 1978 varit 43 mil bort. Det gick väl an när svärföräldrarna levde, de som byggde och skötte om stugan, bara 12 mil bort för dom. Men när svärfar dog 2005 så övergick allt underhållsansvar på oss och när svärmor dog sex år senare blev vi också formellt ägare.  Vi har aldrig åkt ofta, det var alldeles för långt, men i början när vi tagit över var vi uppe ett par tre gånger varje år, främst för att se till.

Förr i världen var där liv och rörelse. Det bodde folk i stamfastigheten och till dem var det en ständig ström av besökare, så man var aldrig ensam. Varje midsommar var vi där, men efter hand som den tidigare generationen gick bort så blev strömmen av besökare allt glesare, för att till sist upphöra helt.

dscf6678De sista åren när vi åkt upp har vi varit helt ensamma, c:a 9 kilometer från fungerande GSM, givetvis ingen 230 V ström, heller inget eget vatten och inte väg ända fram till stugan. Att bryta benet däruppe skulle vara förenat med livsfara, för hur många dygn kan man ligga med brutet ben innan man blir saknad?

För några år sedan började hustrun på allvar diskutera med sig själv om en försäljning. Svärfar byggde stugan 1968 så det är en hel del sentimentalitet investerat i huset, förutom alla minnen. Men situationen blev alltmer ohållbar, vi hade ett hus som vi bara var oroliga för, men som inte skänkte oss någon större glädje. Så i somras spred vi ryktet att vi var på väg sälja stugan. Vår tanke och önskan var givetvis att någon i släkten skulle vilja ta över, hellre än en främling. För oss handlade det inte om att krama ut den sista kronan ur försäljningen utan istället att känna att vi säkerställt den fortsatta förvaltningen.

I augusti hörde en kusin av sig till hustrun. Den familjen äger idag stamfastigheten och dom ville köpa stugan för att säkerställa att ingen helt främmande kommer dit. Det blev startsignalen på en process som rullade på snabbt. Vi bestämde att stugan skulle övertas den 16 september, så vi hade på oss ett litet antal veckor att planera en uppresa för att göra en urstädning.

Måndagen den 12:e september hade vi hyrt ett större släp på OK och så startade vi vår sista resa. I dryga 80 km/h tuffade vi iväg tidigt på morgonen för att 7 timmar senare vara uppe, så långt det gick att köra med bil. Bilden ovan är från när vi precis kommit fram.

Väl framme körde vi skottkärra fram och tillbaks mellan stugan och bilen med all mat och lite kläder som vi hade med oss.

dscf7062

Krut fick alla möjligheter göra sig av med lite spring i benen som 7 timmars bilresa byggt upp.

dscf6718

Därefter började Etapp 1, allt som skulle slängas. Under måndag och tisdag körde vi otaliga vändor med skottkärra från stugan till bilen med saker som inte skulle vara kvar. Tvättgryta, sängar, rostiga gräsklippare, och allehanda mindre saker. Vårt släp på 6,5 m2 blev i princip fullt. På tisdagen kom även hustruns bror med sin bil och hund för att ta del i arbetet.

Dagarna var varma, men det märktes att vi var på väg mot höst, för när kvällen kom fylldes sänkorna med kvällsdimma.

dscf7009

På morgnarna låg daggen tung i spindelvävarna. Som om Kungens alla näsdukar lagts ut på fälten.

dscf7038

Onsdag morgon innebar en tur till tippen med en helt fylld släpkärra. Tippningsavgift 50:- kändes som rena fyndet! Därefter började Etapp 2, dvs köra med skottkärra och fylla kärran med allt som skulle med hem. Det var ju inte så mycket… men ändå blev kärran full igen. Jeepdunkar, motorsåg, röjsåg, ett litet bord, 4 korgstolar, en ”amerikakoffert”, textilier, osv… OK, kärran var nog inte mer än till 60% full, för det var mycket luft kvar under kåpans tak, Jag kände ändå att det var tillräckligt många varv med skottkärran.

Under tiden roade sig Krut med att jaga trollsländor.

dscf6948

Så kom sista kvällen. Kärran var packad och stugan urstädad. Vi satt en stund på altanen i kvällssolen och åt middag, samt drack lite vin. Det fick ju inte bli så mycket eftersom vi skulle köra bil dagen därefter. Jag tog med kameran och gick en sväng upp på tjärnsåsen för en sista kvällsbild innan kvällssolen försvann bakom grantopparna.

dscf7077

På fredag morgon bar det iväg till Charlottenberg för träff med mäklaren. Vi stannade tvärs över tjärnet för en sista titt.

dscf7084

En epok var definitivt över. Jag som ingift har varit där sedan 1974 och alltid hävdat att man kan sitta och titta på en skogstjärn på närmare håll, speciellt sedan vi flyttade till Stockholm. Ändå var det inte utan vemod vi la i växeln och strävade uppför backen med kärran efter bilen, för att kanske aldrig mer komma tillbaks.

Lämna ett svar

ett × ett =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.