The Pogue – berättelsen om en klocka

Examenspresenten

Året var 1972 och jag skulle gå ur gymnasiet. Mina föräldrar, som båda bara hade 6-årig folkskola, var mäkta stolta. Jag var den förste i släkten som klarat gymnasiet, sa pappa. Mina gymnasieår var inte så mycket att skryta med, jag var tämligen obekväm som arbetarbarn bland barnen till mer välbeställda föräldrar. Studieresultatet blev inget att vara stolt över, men mina föräldrar var stolta ändå. Jag skulle få en present.

Det var ingen hemlighet att jag en tid stått utanför Ur&Penn och spanat in en Seiko-kronograf med gul urtavla. Det var den snyggaste klocka jag visste om och när gymnasieexamen skulle firas då fick jag en sådan klocka som examenspresent. Jag blev lika glad som mina föräldrar var stolta.

Klockan satt på min arm i 10 år, genom universitet och via några olika jobb. Slutligen hamnade jag på SVT i Stockholm och jag tyckte att klockan började kännas lite omodern. Vi skriver 1982 och jag tog av mig klockan och förpassade den till en låda där den blev liggande.

Ett nytt liv

30 år senare började jag fundera på den här klockan. Jag tog fram den och skakade lite på den, jodå den gick igång, men den gick dåligt. Den var också ganska skavd efter 10 år som bruksklocka, så jag började fundera på om det vore idé att göra i ordning den.  På prov tog jag kontakt med Urmakarskolan i Motala och dom kunde tänka sig att serva klockan. Men det var svårt med delar, det skulle bli dyrt och det skulle ta minst ett läsår. Klockan åkte tillbaks i lådan.

Men tanken på att renovera klockan skavde, den ville inte släppa. I februari 2015 tog jag tag i frågan genom att kolla djupare på nätet och fann siten Klocksnack. Där lärde jag mig snabbt att det här inte var ”vilken klocka som helst”, den var lite ”kult”. När jag surfade runt fann jag en hel del sidor om klockan, bl.a. den här som förklarar hur klockan fick sitt smeknamn Pogue. Nu kändes det mer än nödvändigt att hitta en urmakare som kunde serva och snygga till min examenspresent från 1972.

Åter igen på Klocksnack skrev jag en fråga på deras forum om den här klockan, berättade kort om att jag ägt den sedan ny, samt en fundering kring vart jag kunde vända mig för att få en ordentlig genomgång av klockan. Det visade sig finnas en riktig expert på den siten, under alias Minuteman. Han presenterar sig som amatörurmakare, och det är han i ordets absolut sannaste betydelse. Amatör kommer av ordet amore, amatör betyder att man ägnar sig åt något man älskar. Och Minuteman är en riktig urmakaramatör, passionerat intresserad av att ställa i ordning de uppdrag han accepterar. Det visade sig att han fixat ett dussin Pogue redan innan, så jag blev mycket glad när han accepterade att även serva min.

Jag åkte hem till Minuteman och han satte klockan i ett mätinstrument som avslöjade en hel del om verkets kondition. Det fanns inget ovanligt att se, mer än att allt var i behov av service. Under serviceperioden fick jag löpande rapportering av hur det avlöpte, tillsammans med ett antal bilder som visas i bildspelet nedan. Urverket var i förvånansvärt bra skick, dock krävdes en reservdel som kanske var ett problem medskickat redan från fabrik.

Pouge

Alla bilder © Minuteman.
Löpverkshjul och brygga. Det var denna del som behövde bytas ut pga slitage.

De 3 maj 2015 hämtade jag hem min klocka som nu ser ut att vara 2 – 3 år gammal, inte 43 år gammal. Jag är mycket nöjd med beslutet att fråga Minuteman om han ville serva klockan och fantastiskt nöjd och glad med resultatet. Stort tack Minuteman, det här blev precis så bra som jag önskade och hoppades!

20150503_124814