När vi var ute och gick med Krut i förmiddags så sprang det ut en annan Russel ur skogen. Inget koppel, inget halsband, men med grön- och rödfärgad svanstipp, samt ett X på båda sidorna. I övrigt såg hunden välskött ut och han hade fått all mat han behövde, kanske t.o.m. lite för mycket.  ”Men lilla gubben då”, var den spontana första reaktionen när vi såg svansen. Hunden kom fram till Krut och var mycket artig. Hälsade och nosade som hundar bör, se’n gick han vidare. En trygg hund.

En timme senare såg vi hunden igen, då med sin ägare. Ägaren pysslade om hunden och dom ”pratade” med varandra. Det såg ut som en väldigt bra relation mellan en hund och en ägare som kanske inte haft det så lätt genom livet.

Det är så lätt att generalisera. Människor med jobbiga livssituationer och kanske även missbruk skaffar kamphundar osv. Men jag är benägen tro är hunden för många ensamma människor den enda sanna vännen. Den enda som är en riktig kompis som finns där även då det blåser snålt. Vad spelar det då för roll om midjan är lite rund och om svanstippen är grön och röd? De gånger det bara funnits en bit korv så är det förmodligen hunden som fått den.