De digitala möjligheterna är oändliga. Det är en annan tid nu, jfrt med när man stod i mörkrummet och valde papper och framkallare. Igår upptäckte jag att jag ”fått” Analog EFEX Pro 2 i min NIK Collections-svit. Fantastiskt roligt verktyg som omedelbart sätter igång experimentlustan. Men det skapar också många frågor.
Min bildbehandling brukar rent allmänt dela in folk i två grupper, de som gillar det och de som formligen avskyr det. Jag blir ibland prisad för att mina bilder känns ”lite extra” och ibland påhoppad för att hålla på men manér, då i en nedsättande ton.
Med det nya verktyget var jag tvungen göra några små experiment på en bild vars innehåll Ni inte behöver bekymra Er om. Inte heller att den ena har ram men inte den andra.
Den vänstra är gjord med Analog EFEX Pro 2 och här har jag försökt efterlikna det som oftast kom fram i mörkrummet, de dagar jag lyckades. Den högra är så som jag brukar göra mina svartvita bilder. Lite mer skärpa, lite mer ”tryck”, om man kan säga så. Så där står jag, återgå till det mer traditionella för att undvika att dra på mig för mycket beskjutning, eller göra som jag själv tycker?
Då blir det som vanligt, att plocka fram huvudfrågorna. Vem fotograferar jag för, och varför? Jag tror jag fortsätter göra så som jag har lust. Jag behöver ju inte göra som alla andra, för det gör ju alla andra. Om jag i första hand gör bilder som jag själv tycker om, då har jag i alla fall behagat publiken som trängs på första raden, dvs mig själv. Se’n får jag hoppas att de som inte misstycker också fortsätter vara nöjda. Inget illa menat, men de som inte gillar det jag gör för gilla någon annans bilder.
No responses yet