Vi var och hälsade på svågern utanför Stallarholmarna idag. Som vanligt tog vi en promenad med hundarna. Krut, snart 18 månader, är inne i en period av frigörelse och  kaxighet i största allmänhet. Han lyssnar dåligt och gör gärna lite egna tolkningar av vad vi vill. Väl ute på grusvägen mellan åkrar och skogspartier sätter Krut av, rätt in i skogen. Han blir borta!

Vi ropar och ropar. Inget händer. Ingen hund kommer tillbaks. Då kommenderar vi SKALL på svågerns schäfer, som kan det kommandot om han får sitta på vänster sida om föraren. Först lite hest, men han får till några bra ”voff”. Då svarar Krut, långt borta. Låter ”vov-vov-vov-vov-”. Lite ivrigare. Vi ropar och får några ”vov-vov” tillbaks. Men ingen hund. ”Nu GÅÅÅR vi!” ropar vi och traskar några meter samtidigt som vi fortsätter kalla in Krut. Till slut kommer hunden och blir väl mottagen och belönad med godis, även fast man har god lust skälla ut honom efter noter. Men det funkar ju inte, för då lär han sig att han får skäll om han kommer. Svårt det här med uppfostran som gärna hamnar i direkt konflikt med nedärvda stenåldersmetoder.

Så går vi vidare, med kopplad hund, och efter kanske 100 meter så ser vi hur älgkon brakar ut ur skogen och springer över åkern. Kanske var det älgkon som Krut fick vittring på och sedan stod och skällde på? Det vet vi ju aldrig. På kameran satt bara 85 mm (småbildsformat), så det blev inte mycket till djurbild, men i alla fall ett litet bevis på vad Krut (kanske) skrämde upp ur eftermiddagsslummern.