Kategoriarkiv: Blogg

Det ska byggas på varje liten remsa skog

I Stureby där vi bor finns några smala remsor skog som Stadsbyggnadskontoret vill slå klorna i för att bygga 90 lägenheter i sk Stockholmshus.

De allra flesta av vi som berörs är negativa, för husen kommer att bli brutalt höga och dominerande på vår smala gata. Vi har bildat en ”motståndsrörelse”, skapat en speciell hemsida och börjat jobba för en rimligare lösning. I det jobbet ligger bl.a. att försöka få tidningarna att skriva. Hittills har jag lyckats få DirektPress att skriva en liten artikel.

En sak som är ytterst intressant är hur folk reagerar. De som inte är sakägare, dvs dom bor en bit ifrån platsen för bygget, dom är positiva till byggplanerna och plockar gärna fram ”trolltakter” på Facebook när dom kritiserar oss som inte gillar byggplanerna för remsan tvärs över gatan. Dom  anklagar oss för att vara Nimbys och giriga eftersom värdet på våra fastigheter antagligen kommer att sjunka. Tänk så lätt det är att vara generös med andras förmögenheter!

Den sista resan

Vi visste att den skulle komma. Den sista resan upp till sommarstugan som alltsedan 1978 varit 43 mil bort. Det gick väl an när svärföräldrarna levde, dom som byggde och skötte om stugan, bara 12 mil bort för dom. Men när svärfar dog 2005 så övergick allt underhållsansvar på oss och när svärmor dog sex år senare blev vi också formellt ägare.  Vi har aldrig åkt ofta, det var alldeles för långt, men i början när vi tagit över var vi uppe ett par tre gånger varje år, främst för att se till.

Förr i världen var där liv och rörelse. Det bodde folk i stamfastigheten och till dem var det en ständig ström av besökare, så man var aldrig ensam. Varje midsommar var vi där, men efter hand som den tidigare generationen gick bort så blev strömmen av besökare allt glesare, för att till sist upphöra helt.

dscf6678De sista åren när vi åkt upp har vi varit helt ensamma, c:a 9 kilometer från fungerande GSM, givetvis ingen 230 V ström, heller inget eget vatten och inte väg ända fram till stugan. Att bryta benet däruppe skulle vara förenat med livsfara, för hur många dygn kan man ligga med brutet ben innan man blir saknad?

För några år sedan började hustrun på allvar diskutera med sig själv om en försäljning. Svärfar byggde stugan 1968 så det är en hel del sentimentalitet investerat i huset, förutom alla minnen. Men situationen blev alltmer ohållbar, vi hade en hus som vi bara var oroliga för, men som inte skänkte oss någon större glädje. Så i somras spred vi ryktet att vi var på väg sälja stugan. Vår tanke och önskan var givetvis att någon i släkten skulle vilja ta över, hellre än en främling. För oss handlade det inte om att krama ut den sista kronan ur försäljningen utan istället att känna att vi säkerställt den fortsatta förvaltningen.

I augusti hörde en kusin av sig till hustrun. Den familjen äger idag stamfastigheten och dom ville köpa stugan för att säkerställa att ingen helt främmande kommer dit. Det blev startsignalen på en process som rullade på snabbt. Vi bestämde att stugan skulle övertas den 16 september, så vi hade på oss ett litet antal veckor att planera en uppresa för att göra en urstädning.

Måndagen den 12:e september hade vi hyrt ett större släp på OK och så startade vi vår sista resa. I dryga 80 km/h tuffade vi iväg tidigt på morgonen för att 7 timmar senare vara uppe, så långt det gick att köra med bil. Bilden ovan är från när vi precis kommit fram.

Väl framme körde vi skottkärra fram och tillbaks mellan stugan och bilen med all mat och lite kläder som vi hade med oss.

dscf7062

Krut fick alla möjligheter göra sig av med lite spring i benen som 7 timmars bilresa byggt upp.

dscf6718

Därefter började Etapp 1, allt som skulle slängas. Under måndag och tisdag körde vi otaliga vändor med skottkärra från stugan till bilen med saker som inte skulle vara kvar. Tvättgryta, sängar, rostiga gräsklippare, och allehanda mindre saker. Vårt släp på 6,5 m2 blev i princip fullt. På tisdagen kom även hustruns bror med sin bil och hund för att ta del i arbetet.

Dagarna var varma, men det märktes att vi var på väg mot höst, för när kvällen kom fylldes sänkorna med kvällsdimma.

dscf7009

På morgnarna låg daggen tung i spindelvävarna. Som om Kungens alla näsdukar lagts ut på fälten.

dscf7038

Onsdag morgon innebar en tur till tippen med en helt fylld släpkärra. Tippningsavgift 50:- kändes som rena fyndet! Därefter började Etapp 2, dvs köra med skottkärra och fylla kärran med allt som skulle med hem. Det var ju inte så mycket… men ändå blev kärran full igen. Jeepdunkar, motorsåg, röjsåg, ett litet bord, 4 korgstolar, en ”amerikakoffert”, textilier, osv… OK, kärran var nog inte mer än till 60% full, för det var mycket luft kvar under kåpans tak, Jag kände ändå att det var tillräckligt många varv med skottkärran.

Under tiden roade sig Krut med att jaga trollsländor.

dscf6948

Så kom sista kvällen. Kärran var packad och stugan urstädad. Vi satt en stund på altanen i kvällssolen och åt middag, samt drack lite vin. Det fick ju inte bli så mycket eftersom vi skulle köra bil dagen därefter. Jag tog med kameran och gick en sväng upp på tjärnsåsen för en sista kvällsbild innan kvällssolen försvann bakom grantopparna.

dscf7077

På fredag morgon bar det iväg till Charlottenberg för träff med mäklaren. Vi stannade tvärs över tjärnet för en sista titt.

dscf7084

En epok var definitivt över. Jag som ingift har varit där sedan 1974 och alltid hävdat att man kan sitta och titta på en skogstjärn på närmare håll, speciellt sedan vi flyttade till Stockholm. Ändå var det inte utan vemod vi la i växeln och strävade uppför backen med kärran efter bilen, för att kanske aldrig mer komma tillbaks.

Måla om huset

Maj månad hade tagit sina första stapplande steg mot juni. Jag stod inför ett uppenbart faktum, jag måste måla om huset!

Det har sina sidor att äga ett gammalt trähus. 1981, när vi flyttade in,  hade huset fortfarande sin illa medfarna originalfasad. På mitten av gavlarna hade fasaden en midjelist, där hade virket ruttnat en halvmeter upp  på övervåningen och runt fönstren var situationen inte mycket bättre. Men vi hade många renoveringsuppgifter att lösa så vi lappade och lagade det som var akut, sedan målade vi med en akrylatfärg. Att sätta en plastfärg på huset kändes inte bra, men det var det enda vi kunde göra vid det tillfället. Det såg i alla fall bra ut på håll.

1991, i samband med en utbyggnad, tog vi beslutet att byta fasad på hela huset. Nu skulle vi göra rätt, tänkte vi. Som vi såg saken så handlade det om att måla med en traditionell färg, oljefärg eller slamfärg. Akrylatfärg fanns inte ens ”på kartan”, ingen mer plastrock på vårt hus. Oljefärg blir hård när den torkar, den följer inte virkets rörelser utan den spricker och det är jobbigt att skrapa när huset ska målas om. Det fick bli en slamfärg, en färg som inte är tät utan som lever med träts rörelser och fuktförändringar. Lite anade vi vidden av vad beslutet innebar.

Första omgången slamfärg kom från Hangö i Finland. Allt var ju så enkelt, virket var nytt. Vi målade brädorna på marken innan de sattes upp och allt kändes helt rätt. Slamfärg är ju dessutom så enkelt att underhålla, tänkte vi. Men vi tänkte inte på underhållsintervallet.

Det dröjde inte mer än 5 – 6 år innan huset började se omålat ut, slamfärgen ”vittrar”. På ett gult hus syns det inte lika tydligt som på rödmålade, men färgen släpper efter hand. Vi hyrde en ställning på hjul (Zip-Up) och borstade väggarna med en piassavakvast innan vi målade igen. Det gick ändå ganska fort, vi var nöjda. Sedan har den här proceduren upprepats, den sista gången med slamfärg från Falu Vapen. Sammantaget tre gånger har jag målat huset från 1991 till 2016, dvs på 25 år. Det ger en hållbarhet på ungefär 8 år per målning, men med ett ganska fult hus de sista åren på varje period.

I fjol, när jag började inse vad klockan var slagen, gjorde jag en del efterforskningar av det mer färgkemiska slaget. Jag är 62 år och är inte längre lika road av att måla hus, även om kroppen fortfarande är rätt hyggligt pigg. Vore det idé att byta färgsystem, var min fundering. I reklamen berättar ju fabrikanterna om ”upp till” 16 års hållbarhet osv. Det låter ju bra, men är en ytterst förrädisk formulering. ”Upp till” betyder ju bara att det inte räcker längre än som mest 16 år, men det kan ju lika gärna bara räcka tre år. Reklamen ljuger alltid för att lura oss.

Vad jag i alla fall lärde mig när jag gjorde mina efterforskningar var att det inte går att byta färgsystem. Har man en gång målat med slamfärg så har man ”linoljeimpregnerat” virket. Hur väl man än borstar så finns linoljan kvar och då går det inte att måla med ex.vis en akrylat. När solen lyser på fasaden och det blir riktigt varmt börjar linoljan expandera och då bildas blåsor mellan fasaden och akrylatfärgen. En gång linoljebaserad färg, alltid linoljebaserad färg. Surt!

Men Falu Vapen hade i alla fall en alternativ lösning med sin Fasadfärg. Det är också en linoljebaserad produkt, som ser ut som en slamfärg, men som enligt reklamen ska sitta kvar betydligt bättre än den traditionella slamfärgen, vad nu det innebär. Det fick lov bli den lösningen för den gula delen av fasaden och så hoppas jag reklamen har rätt :-). De vita delarna, knutar, foder osv, vet vi ar erfarenhet inte håller med slamfärg, och vi litade heller inte på fasadfärgen där, så redan vid förra ommålningen blev de vita delarna målade med en akrylat, så fick det bli även denna gång.

Nästa steg i grundforskningen handlade om verktyg för att få bort så mycket av slamfärgen som möjligt. Ska jag måla med Fasadfärg ovanpå slamfärgen så måste all lös slamfärg bort. Det finns en borste utvecklad för ändamålet, som i kombination med dedicerad borrmaskin som drivkälla kostar 15.000:-. Där blev jag snål! Efter ännu mer funderingar kom jag på att det finns stålborstar som går att sätta på vinkelslipen.

20160613_110939

En första stålborste till vinkelslipen inhandlades och så provade jag från marken på en del av fasaden som var enkel att nå. Det fungerade utmärkt, även om vinkelslipen hade en tendens att kasta när stålborsten grep lite för hårt i underlaget. Nu var pusselbitarna på plats, bara att skrida till verket.

Första delen jag målade om var en burspråksdel till köket, som har en altan utanför. Perfekt plats att jobba på där jag når alla delar med en kort köksstege. Det var i början på maj, solen gassade och på avstånd blandades radioapparaternas skvalmusik med grannarnas smattrande gräsklippare. Det fattades bara lite badplatsplask och några måsars skrik för att sommarkänslan skulle infinna sig helt.

Därefter vidtog två riktiga oxveckor. Vi hade hyrt en ställning på hjul och under de två veckorna skulle det mesta av huset borstas med stålborste, samt målas två varv med vitt och gult. Jag började där det var högst. Ställningen var för liten, så den fick skarvas med en tremeters vanlig stege. Allt, inkl mig själv, givetvis säkrat i huset. Men det var högt.

20160518_125718
Foto: Sylvi Billerud

Den ena långa arbetsdagen tog vid där den andra slutat, några dagar började jag måla redan kl 05 och flera dagar var arbetspassen 10 – 12 timmar. När veckorna med ställning var över hade jag gjort det jag tänkte, kvar var att måla entrén vit, måla altanräcket på utsidan, samt gaveln över det burspråk som var det första jag målade tre veckor tidigare.

Fyra veckor efter att jag dragit det första penseldraget har jag klättrat ner från stegen för sista gången. Det var tid att tvätta penslarna.

DSCF0470

Jag drar mig till minnes tre dagar under den här perioden då jag inte jobbat på huset, men nu är det ommålat. Så här blev resultatet.

DSCF5933

… först en kort paus för några viktiga meddelanden …

Jag använder bara internetbrowsers där jag kan installera en ad-blocker, en programvara som i sina bästa stunder silar bort reklamen från de sidor jag vill titta på.

Jag tänker berätta mer men…

först en kort paus

Välkommen tillbaks efter dessa korta meddelanden från våra sponsorer. Irriterande? Den som inte tycker det tror jag ljuger. Som jag inledde så använder jag bara browsers där jag kan installera en ad-blocker. Därmed utesluts i princip allt surfande på telefonen som blir olidligt seg när jag kör den med en installerad ad-blocker. Överväger att byta min telefon och skaffa en kraftfullare, bara för att den ska orka köra web-läsare med ad-blocker installerad.

Dessutom har jag utvecklat en personlig ad-blocker, skulle det trots allt dyka upp en reklamruta så tittar jag inte på den.  Mer om det men…

först en kort paus

Tror Ni fattat hur jag upplever det här nu, så Ni slipper irriterande reklamavbrott i resten av texten. Vissa sidor är så listigt konstruerade så ad-blockern inte biter på reklamen, som väller ut över det jag är intresserad av. Då stänger jag bara ner den sidan. Jag väljer hellre bort sidan med irriterande reklam än att jag tar reda på vad det var jag ville veta.

Internet har gått från att vara en fantastisk teknik i mänsklighetens tjänst till att vara en reklamkanal i företagens tjänst. Jo, jag förstår att tekniken måste finansieras, men det som händer på Internet nu är ett effektivt men långsamt självmord. Fler och fler tänker som jag, vi står inte ut.

På e-postsidan är det likadant, fast på ett annat vis. C:a 70 % av all epost är skräppost / spam. Det är inte underligt om Internet kostar, när så stor del av kapaciteten förbrukas av skit. Nu bara väntar jag på att Google m.fl. ska införa ett reklaminslag i varje e-brev. Den dagen dör e-posten.

TVn var kanske föregångare inom reklamområdet, även om vi i Sverige var hyggligt befriade från TV-reklam till dess satelliterna och sändningarna från England m.fl. utsändningsplatser tog över. Men jag gör likadant där, när det blir reklam så stänger jag av ljudet, ofta går jag dessutom därifrån. Tablålagd film på TV i direktutsändning på andra kanaler än SVT1 och 2 är numera uteslutet. Jag vill inte se en film som förlängts med en timme pga att den ska avbrytas för ett stort antal meningslösa reklaminslag. Då spelar jag hellre in filmen och snabbspolar över reklamen.

Slutsats? vet inte! Vi lever i ett kommersialiserat samhälle, motsatsen (Nordkorea) är förskräcklig, Men reklamens plats kommer aldrig att kännas naturlig för mig. Den ockuperar för mycket, utan att fråga om jag är intresserad av att ta del av alla dessa viktiga meddelanden. Uppenbarligen är jag inte målgruppen, men skiten sköljer ändå över mig. I slutänden krymper den fantastiska internetmiljön till de reklambefriade zoner jag kan leta upp, platser där jag kan vistas utan att femtioelva meningslösa meddelanden sköljer över mig.

Pengar är som sex

Vi bor i ett gammalt villaområde söder om Stockholm. Ett sån’t där område som anlades för drygt 100 år sedan, som en möjlighet för folk att bygga sina egna hus och på det viset bidra till lösningen av den trångboddhet och den misär som rådde i delar av den gamla förslitna stadskärnan. Sådana villaområden finns i alla städer, stora som små.

Vårt villaområde har drygt 900 fastigheter, de äldsta från början av 1900-talet och de nyaste är uppförda helt nyligen. Det faller sig naturligt att vissa hus rivs och ersätts med nybyggnation, för allt som är gammalt och vanskött är inte lämpligt att renovera.

Men nu uppstår ett nytt mindre önskvärt fenomen. Vi har bott i vårt hus i 35 år och sett en värdeökning som vi givetvis inte kunde drömma om när vi köpte. Välskötta hus i vårt område säljs idag för 7, 8, 9 milj kr. Otroligt men sant. Det här har dragit till sig mindre nogräknade spekulanter som börjat köpa upp renoveringsobjekt bara för att  riva dom och ersätta dom med flerfamiljshus. Mitt i villaidyllen växer det upp spekulationsbyggen som inte tar någon som helst hänsyn till bevarande av den unika miljö som dessa gamla villaområden utgör.

DSCF4868  DSCF4955

Det här lilla huset köptes av spekulanter som nu förvandlat det till en hög byggnads-sopor. Här ska enligt planerna byggas två flerfamiljsradhus. Stadens politiker säger att dom inte tycker om den här utvecklingen, men dom gör inget. Dom säger sig inte kunna göra något. Man vad ska vi i så fall ha Er till? Om Ni politiker har en vilja, se då till att Ni genomför det Ni vill!

Det är med pengar som med sex. I vissa situationer förefaller omdömet fördunklas. Det leder till oöverlagda och illa genomtänkta beslut som i ett längre perspektiv visar sig vara ytterst korkade. Den här gången är det pengar som fördunklar omdömet, om det finns något omdöme att fördunkla. De här entreprenörerna skiter fullkomligt i vad som händer med villaområdet, så länge som dom tjänar pengar på processen.

Brev till Polisen i Farsta

Klädbank

Mitt emot vår tomt finns en sk återvinningsanläggning. Adressen är direkt efter Sågverksgatan 65 i Stureby, Enskede. Sågverksgatan 67 finns ju inte, men Ni förstår. I morse mullrade det och när vi tittade ut så hade någon olovligen ställt upp en container för klädinsamling. Vi kontaktade Stockholms Stad om det här, dom medger att det här är olovligt, men dom kan inte ta bort containern, för då kallas det egenmäktigt förfarande. I min bok är det egenmäktigt förfarande att ställa dit containern. Jag anser att staden borde kunna städa bort saker som någon olovligen ställt dit, men så vill dom inte se på det hela. Jämför olovligt parkerad bil. Den får ju inte stå på gatan hur länge som helst, utan den forslas bort. Kommunen skriver istället att dom polisanmält frågan (ärende nr KC-1865531) och sedan överlåter dom på mig att följa upp. Tack för det! Det här är ett ofog och bevis på hur ofarligt det är att bryta mot våra bestämmelser, för i samma stund som Kommunen polisanmält så har dom gjort vad dom anser sig kunna och i samma stund som Ni får polisanmälan så avskriver Ni ärendet. Case closed. Men jag är inte nöjd. Ska jag som civilperson och husägare mitt över gatan tvingas driva kommunens sak? Under antagande att Ni lägger ner ärendet så undrar jag hur man överklagar att Ni lägger ner ärendet? Det här är ju en bagatell i samhällets allmänna oordning, men idag känner jag mig som ”Ove”, då får man lov uttrycka sitt missnöje.

Made to break – II

För ett par år sedan lanserade Google en ny version av Nexus 7. När 2nd gen som den kallades fanns tillgänglig köpte jag en direkt. Den hade specifikationer som jag gillade och den var tillverkad av ASUS som jag då bedömde var en tillverkare med lite högre kvalitetsanspråk.

Drygt två år senare är den död.

OK, jag vet att det bara är 12 månaders garanti, men i frustration över att allting hela tiden går sönder så skrev jag ett mejl till ASUS Sverige och beskriv situationen.

Första svaret indikerade att dom undervärderar användarnas intelligens, för rekommendationen var att kontrollera laddaren, kanske går det bättre med en annan laddare…? Då surnade jag till lite och gjorde en ny felbeskrivning. Jag skrev:

Det här är inget laddningsproblem.

  • Det första som hände var att textinmatningen inte fungerade. Det hände inget när jag tryckte på bokstäverna i det virtuella tangentbordet.
  • Då försökte jag med fabriksåterställning, men det gick inte heller, eftersom ingen del av skärmen längre var tryckkänslig.
  • Googlade då hur man kunde fabriksåterställa med hjälp av knapparna på utsidan av Nexus 7. Den gick inte att genomföra utan fabriksåterställningen stannade ”halvvägs”. Stod så VÄLDIGT länge, över en timme innan jag tröttnade. Jag har tidigare fabriksåterställt telefoner, så en rimlig uppfattning om hur det ser ut har jag.
  • När den fabriksåterställningen inte gick igenom så försökte jag starta enheten igen. Gick inte alls. Nu försvann dessutom möjligheten att åter igen prova fabriksåterställning.
  • Om jag nu försöker starta enheten så står det Google på skärmen, sedan händer inget mer. Kommer inte åt några alternativ genom att starta med startknapp + volym ner.

Trasig, är slutsatsen. Inga enkla banala handhavandefel från klantiga användare. Jag är som sagt mycket besviken. Trodde uppriktigt att det här var en kvalitetsprodukt. Den har inte varit utsatt för någon onormal eller vårdslös behandling heller. ”Sängkammarsurfning” är nog den bästa beskrivningen av hur den använts. Det här förstärker misstanken om att modern elektronik konstrueras så att prylarna ska ha inbyggd och begränsad livslängd. Allt ska hålla över garantin plus lite till, men därefter inte mycket längre. Vi ska hela tiden tvingas köpa nytt. Jag har hittills litat på ASUS. Har en router och två bärbara datorer varav den senaste supertunna Zenbook bara är några månader. Men jag tar mig nog en funderare inför nästa köp och vidgar mitt sökfält betydligt. Billiga prylar utan kvalitetsförväntan verkar vara smartare.

Ovan besvarades en halv dag senare av ASUS Sverige:

Hej,

Sant är att vi lever i ett förbrukningssamhälle, det är inte som förr då videon gick sönder och man reparerar den hos radiohandlaren, det köps nytt oftast. Det beror främst på att tekniken är såpass mycket billigare nu så bara kostnaden i att ta in en enhet för undersökning gör det hela för kostsamt.

Att det skulle vara så att enheterna konstrueras för att enbart hålla garantitiden är inte sant. 

Finns tyvärr inte så mycket jag kan göra för dig i detta ärende mer än att beklaga. 

Thanks and Regards,

Mejlet avslutas med en signatur som jag inte klipper in. Tror knappast att det är mejlavsändarens riktiga namn, det är nog snarare artistnamn, men vi hoppar ändå över den detaljen.

Det här får mig dock att fundera. Vi lever i ett tidevarv då det hela tiden pratas om MILJÖ. Vi sorterar våra sopor, vi handlar ekologiskt, vi ska undvika åka bil och om vi trots allt åker bil så får det gärna vara en elbil eller åtminstone en mycket energisnål bil om den drivs med fossila drivmedel. OSv, osv. Miljötänket går igen i vardagen hela tiden.

Men inom elektronikområdet så är tekniken enligt ASUS så pass billig att man hela tiden slänger och köper nytt istället för att producera saker som håller, samt reparera om man trots alla produktionsansträngningar får en produkt som går sönder. Köp, slit och släng, var ett talesätt som myntades 1960 av arkitekten och skribenten Lena Larsson. Men det är 55 år sedan! Idag tänker de flesta av oss miljömedvetet, men tydligen är det ingen ledstjärna inom ASUS.

Nu har jag gjort som ASUS rekommenderade, min Nexus 7 2nd gen är kastad.  Och jag har inte köpt någon ny surfplatta producerad av ASUS.

Seiko HI-BEAT

2015-05-24 15.13.51

Vi blev lite inspirerade av den framgångsrika renoveringen av min Seiko Pogue. Hustrun letade upp sin Seiko -automat (tillverkad augusti 1972) som också sovit Törnrosasömn i lådan i mer än 30 år. Vi kontaktade Mr Minuteman och frågade om han även kunde serva ett Seiko HI-BEAT verk. Jo, det var inte omöjligt, blev svaret.

Sagt och gjort, klockan levererades för service, sedan höll vi tummarna.

Det gick några veckor och vi fick lite löpande rapportering och bilder. Som vanligt fanns också ett problem, i detta fall behövdes en ny rotor. Åter igen kunde vi inte göra något annat än att hålla tummarna för att det skulle gå att hitta en NOS -reservdel, vilket det också gjorde.  Med ny rotor och full service har hustrun en vintage -Seiko som visar mycket bra mätvärden  i Timegraphern. När jag hämtade klockan så Mr Minuteman att det var det minsta verk han servat. Jag har ingen anledning misstro honom, för allt är ytterst mikroskopiskt. Bilagda album innehåller bilder från servicen.

Hem » Seiko HI-BEAT » Seiko HI-BEAT

Vakna! Våren är här!

_DSF8855Min MG har vilat i garaget över vintern. Varit till besiktningen och sedan till Bromma Bil för kamremsbyte. Men i morse när jag skulle rulla ut den för lite puts och rekonditionering så såg den väldigt trött ut.

Stör mig inte, jag sover!

 

 

Men jag rullade ut den och sedan blev det en omgång med rengöringsutrustning. Avtvättning, dammsugning och vaxning.

_DSF8860 _DSF8861 _DSF8863 _DSF8856

Genast lite muntrare uppsyn.

Sedan fortsatte behandlingen med lite andra produkter för att snygga till invändigt. _DSF8864_DSF8865 _DSF8867

Nu väntar vi bara på att få svänga ut på de snirklande Sörmlandsvägarna.

Östra stations Järnvägsrestaurang

Ibland springer man på oväntade miljöer. Kanske inte oväntat för de flesta, alla som kan sitt Stockholm känner ju säkert till den här miljön, men för mig var det helt oväntat. Östra Stations Järnvägsrestaurang, en doft av svunnen tid.

Bord är nu bokat med närmaste vännerna i herrklubben!

_DSF6481-4_DSF6477-1 _DSF6478-2 _DSF6479-3