Kategoriarkiv: Gårdshuset

”Sneckerboa hopp fallera … ”

Crafton 58

När jag var i Värmland senast så träffade jag en kompis som varit kompis hela livet, vi har känt varandra i över 50 år nu. När jag skulle gå så tog han fram en gammal mandolin som tillhör hans hustru. Han undrade försiktigt om jag kunde försöka fixa till den lite, den var både gammal och nött. Klart jag tog med mig mandolinen, men jag kunde inte lova några underverk, instrumentet är gammalt._DSF8646-2

Det var en Crafton 58. Kring just Craftoninstrument finns väldigt mycket kunskap samlat hos en person som hjälpt mig tidigare med bakgrundsfakta kring Crafton. Jag har inte frågat, men det verkar som om han sitter på fabriksdokumentationen. Jag ställde frågan till honom om just det här instrumentet och fick följande svar:

CRAFTON MANDOLIN SERIENR 31610
Mod 58
Tillverkad den 7 januari 1955
Levererad den 14 januari 1955 till Stigland AB i Vänersborg
Pris 78:-
Den var nr 40 i serie av 45ex som tillverkades mellan den 4-7 januari 1955 av mod 58
Total tillverkning av alla instrument och modeller under 1955 var 2182 instrument.

_DSF8659

Modell 58 var inte det enklaste skolinstrumentet, utan det var en något bättre skolmandolin. 78 kr var trots allt en hel del pengar 1955. Man kan roa sig med att göra en jämförelse med mjölk. Min mamma brukade säga att en liter mjölk kostade 53 öre när jag var liten (född 53). Om man använder mjölkindex så har i så fall mjölken ökat c:a 20 ggr i pris sedan dess. 78 kr torde då kunna motsvara c:a 1500 kr. Men enligt SCB som står för den något torrare och korrektare sanningen motsvarar 78 kr 1055 kr i dagens penningvärde. Fortfarande en del pengar för ett skolinstrument.

Nåväl. Jag tog hem instrumentet och plockad bort allt som fanns monterat. När instrumentet var naket gjorde jag rent det med en mild diskmedelslösning och en tvättsvamp. Det fans en hel del småskador på instrumentet. Locket hade en hel del krackeleringar och hack, lacken var fnasig och stod bitvis rätt upp. Sidorna var matta och baksidan repig. Men trät var helt, inga sprickor eller flisor som gått ur. Halsen var hel och rak.

Då ställs man inför ett principbeslut. ”Brutalenovering” till nyskick eller varsam renovering. Jag förordar ”i princip” alltid det senare. Min mening är att man ska ha respekt för ett gammalt instrument, hålla det fullt spelbart men låta det åldras med värdighet.

Min första åtgärd blev att försiktigt pricka i lite färg i de värsta hacken. Allt går absolut inte att måla bort, men det kritvita trät i hacken går att dämpa. Sidorna och baksidan polerade jag därefter med Autosol, ett mycket bra putsmedel för många fler användningsområden än putsning av bildelar. Lacken på framsidan reparerade jag med Rubinol hopdragningsvätska. Sedan polerade jag hela instrumentet med Sandén Guitars instrumentpolish. Greppbrädan och stallet behandlades med Dunlop Citronolja. All mekanik gjorde jag ren med mässingsputs och silverputs, därefter oljades allt upp. Stämskruvarna hade ritsningar och blyertskladd. Jag gjorde ren allt försiktigt med stålull._DSF8680

Återstod en sista putsning samt strängning med nya strängar och provspelning.

Så här blev den, strängad och klar.

_DSF9382

 

Går det så går det

Det var Kung Sune i Mosebacke monarki som hade detta utmärkta valspråk. Känns lite på samma vis när jag ska räta upp halsen på en Levin 43.

Men det är så här man gör! Jag värmer halsen upp till c:a 70 grader samtidigt som jag översträcker, det ska vara c:a 5 mm extra överböj. Halsen skall vara genomvarm och sedan får den stå i spänn och svalna över natt.

Om allt går enligt ritningarna så finns det en mandolin med rak hals att stränga upp i morgon.

Levin 43 till salu

Då har jag slutfört genomgången av en Levin 43. Serienumret skvallrar om att den är från 1950.

Klicka på småbilderna för att se större version.

Det här instrumentet kommer aldrig att bli vinnare av några skönhetstävlingar, men det blir ett bra instrument att spela på. En kompis att ha med sig som man kanske inte behöver vara extremt rädd om, eftersom den redan har varit med om en hel del.

Halsen är spikrak. Det är vad jag menar med att den blir ett bra instrument att spela på.

Helhetsintrycket är OK, men den har en del skavanker som jag åtgärdat.

Botten har en lång spricka som sannolikt är en torkspricka. Jag kunde inte se att några av ribborna lossnat utan sprickan var enbart i bottenskivan.

Med tummarna kunde jag flexa sprickan så att jag kunde massera in lim, satte sedan fogen under press över natt och den limmade samman snyggt, kant i kant. Sprickan syns, och jag har funderat på om jag skulle försöka lacka i sprickan eller inte. Bestämde mig för att låta det vara, det är en limmad spricka, med eller utan lack.

 

Locket hade två problem, dels en spricka som gick från plektrumskuddets infästning och ner förbi ljudhålet, dels ett brännmärke från plektrumskyddet.

Sprickan behandlades på likartat vis som sprickan bak, dvs jag kunde flexa sprickan och massera ner lim.

Brännmärket var tristare. Plektrumskyddet av celluloid förgasas när det åldras och gaserna är inte hälsosamma för cellulosalack. Lacken förstörs och som i detta fall så hade lacken helt försvunnit. Här bättrade jag lite med ny cellulosalack, så att brännmärket inte skulle vara trärent. Sedan snyggades lacken till med hopdragningsvätska och Autosol-puts, plus instrumentpolisch. Det blev inte ”100”, men med respekt för att instrumentet är 61 år gammalt så känns det OK.

All mekanik har varit demonterad, rengjort och sedan uppsmord med symaskinsolja.

Greppbrädan rengjord med stålull och sedan inoljad med ”lemon-oil”.

 

 

Strängfästet var ärgat,också här kan vi tacka plektrumskyddet. Det gick att få blankt, men visst syns det i överkanten att något ”käkat” på metallen.

Plektrumskyddet är bortom all räddning, så det blir inte återmonterat. Den här mandolinen får leva resten av sitt liv utan plektrumskydd, eller till dess nästa ägare bestämmer sig för att tillverka ett nytt.

Mandolien saknar förvaringspåse. Den påse som den en gång hade har naturen tagit tillbaks merparten av, så den höll tyvärr inte ens att ta i.

 

Mandolinen är till salu. Jag skickar den ogärna, eftersom det trots allt är ett bräckligt instrument. Ser hellre att en köpare finns i  stockholmstrakten, så att affären kan göras upp utan inblandning av transportföretag.

 

En som blivit lite piggare

Den sista Levin 43:an som anlände till Gårdshuset fick idag en uppsnyggning. Med respekt för att instrumentet är 61 år gammalt så blev det riktigt bra!

 

Det första jag gjorde var att titta noga på sargsprickan. Vid närmare analys var det inte en utan flera sprickor, som delvis löpte parallellt. Jag kunde inte bända isär någon av sprickorna och de syns inte på insidan, så efter en del fundering bestämde jag mig för att de får vara. Kan jag inte bända isär sprickorna så får jag heller inte dit lim. Jag gör nog mer skada än nytta om jag bråkar mer med detta.

Då till lacken. Den här instrumentkroppen hade varit med om en hel del, för den var full av hack och rispor.

Jag började med att göra rent instrumentet från damm och vanlig skit med hjälp av en fuktad ”mirakeltrasa”. Se’n fyllde jag i några stora hack med lite färg som jag blandade till det såg hyggligt ut.

För att komma åt det allmänt skavda skickat tog jag till metoder som sannolikt inte är tillåtna.

  1. Först blötte jag en liten trasa med hopdragningsvätska. Ordentligt blöt. Hopdragningsvätskan har ju egenskap att den löser cellulosalacken och om sudden är riktigt blöt så löser den mer. Det här var en balansgång, men jag kunde med en blöt sudd ”måla ihop” den hackade lacken. När lacken torkar efter behandling med hopdragningsvätska var instrumentet inte längre helt blankt.
  2. Nu till den del i metoden som sannolikt inte är helt ”kosher”. Hur blir man kvitt ojämnheterna, samtidigt som man får upp glansen? Svaret finns i en stor burk Autosol. Jag har provat Autosol på det mesta nu, och det funkar f*n ta mig överallt. Fördelen med hopdragningsvätskan är att det efter behandlingen inte finns några ställen på instrumentkroppen som är lacklösa, så Autosolen tränger inte ner i trät utan behandlar bara lackytan. Det behövdes inte många minuters puts för att få en jämn och glansig instrumentkropp.
  3. Slutligen fick lacken ett lager cellulosapolisch.
Greppbrädan fick en mild behandling med stålull och därefter ett bad i ”lemon-oil”.
Nu återstår att polera all mekanik och återmontera, men det känns som om den besvärligaste etappen är avklarad.

 

Levin 41

Levin gjorde ett antal mycket fina instrument. Modell 40 är den mest eftersökta modellen och modell 41 kommer därefter som näst mest eftersökt, om man får tro experterna.

Snyggt fodral, men änny snyggare innehåll!

 

I fodralet ligger en modell 41 från 1951 som klarat 60 års åldrande väldigt bra. Några små skavanker som skall rättas till men i huvudsak PUTSNING!

Plektrumskyddet är original och helt intakt. Ingen nedbrytning att tala om, så cellulosalacken under skyddet är helt perfekt. Lite ärgning på de nedersta banden och stalljusteringsskruven närmast plektrumskyddet måste putsas bort. Stränghållaren behöver också stämma träff med Autosol. Dessutom finns tre smärre lack-hack som skall läggas igen.

Om bara några dagar är den här klar att användas!

Mandolinverkstad

[singlepic id=68 w=480 h=360 float=right]Gårdshuset håller på att utveckla sig till en veritabel musikverkstad. OK, fokus på små instrument, men rätt svåra träskador.

Idag har en ny sjukling anlänt, ytterligare en Levin 43 från 1950. Detta exemplar med sprucken sarg. Det hopar sig vinterprojekt!

Grythyttan

Vi fick ärva några trädgårdsmöbler med stålstomme. En klassisk Grythyttan A2-stol, med tillhörande runt bord, samt två stolar av okänt ursprung som ansluter till samma idé.

Allt trävirke var slut, dessutom saknade vi en grythyttanstol för att gruppen skulle kännas komplett.

 

OK, vem hävdar att det måste vara fyra stolar kring bordet? Ingen, men det var så det ursprungligen såg ut.

 

Via Blocket fick vi kontakt med en man i enköpingstrakten som helt snöat in på Grythyttan-möbler. I en barack på gården hade han ett stort antal stålstommar, i princip fanns allt Grythyttan producerat, dock i ”bättre begagnat” skick. Vi köpte en A2 -stomme och prefabricerat virke till två A2 -stolar samt den runda bordsskivan.

Hemma i Gårdshuset fick vinkelslipen göra jobbet när 17 lager färg skulle avlägsnas. Därefter behandlades allt stål med Hammerlite Hammarlack, slät version. Sedan gjordes nytt trä till de röda stolar som inte var Grythyttan original. Allt målades med fönsterfärg, fann ingen anledning byta ut tidigare valda färger. Grythyttanmöblerna blev blå, de två andra förblev röda. Men nu med allt trä utbytt.

Det färdiga resultatet.

Mandolin – Levin 43 från 1950

En mandolin som mått dåligt en längre tid

Så anlände den senaste sjuklingen. En Levin 43 från 1950 med allehanda krämpor.

Plektrumskyddet är bortom all räddning.

Runt ljudhålet på höger sida från plektrumskyddets infästningsskruv och ner mot stallet finns en spricka som måste lagas.

Lacken är borta i en fläck precis där plektrumskyddet suttit. Dessa plektrumskydd i cellulosa är ett elände! Dom förintar sig själva och tar omgivningen med sig i processen.

Metallen är som förväntat ärgad, också här kan vi tacka plektrumskyddet för väl utfört jobb.

Vart man än vänder mandolinen så finns lackskador, några går djupt. Risporna i sargen är inte roliga. Här behövs en omfattande trä- och lackvårdsinsats!

 

 

 

 

Sömmen i bakstycket är på väg att ge upp. Lite svårt att se på bilden, men likafullt.

Den här patienten måste få sängplats på IVA (InstrumentVårdsAvdelningen). På något vis ska det gå att få den spelbar, men det kommer att ta tid. Känns lite knepigt eftersom jag gillar när saker är fina. Undrar om jag kan få den här slumrande skönheten att vakna upp. Blir uppföljningsartikel på det här.

Mandolin – Levin 42N från 1955

Fann en gammal mandolin i somras, en enkel Crafton skolmandolin. Jag som bara fuskat på gitarr. Den var jag ju bara tvingad att ta vara på.

Hur stämmer man den? Bara en så’n utmaning. Men nätet har ju svar på de flesta frågor. Fann en site med ”live” stämning av allehanda instrument. Vad spelar man? Bara en så’n utmaning. Eftersom jag fuskat i många år med gitarren så kan jag läsa noter. Tankade alltså snabbt ner Bach, Vivaldi, m.fl. och började ”plinka”, som hustrun så träffande uttrycker det. Fasen, det var roligt! Men det vore nog ännu roligare med ett bättre instrument…

Började leta och fann snabbt en massa ny kunskap som jag tidigare inte saknat, men nu helt plötsligt fann näst intill ovärderlig. Akurstiskt Gitarrforum blev en källa att ösa ur. Eftersom jag ”plinkar” lite olika saker så behövdes ett bra all-round -instrument. Inte en neaplitansk rundbottnad och inte en blue-grass -mandolin.  Levin, blev svaret. På 50-talet en av europas bästa instrumentfabriker. Men Levin gjorde många modeller i olika kvalitetssegment, så det gällde att hitta en ”top range” -mandolin.

Började leta och i lördags fick jag napp på en Levin 42N från 1955. Kräääm della kräääm, nästan. Ett instrument många i mandolinträsket skulle vilja ha. Köpte den i sitt originalfodral, där den legat länge. Den såg ledsen ut.

In i ”sneckerboa”. Jag tog isär allt som satt ditskruvat. Plektrumskyddet av celulloid har gjort stor skada. Det är ett trist 50-talsmaterial som avger gaser och förintar sig självt. I processen förgiftar det allt i sin omgivning. Trät under plektrumskyddet var missfärgat och all metall från halsinfästningen ner till stränghållaren var fullt av ärg. Som att dra naglarna på en zinkhink.

Jag funderade lite men bestämde mig för:

  • Total putsning av instrumentkroppen, men ingen omlackning av locket. Det får vara som det är.
  • Rengöring och putsning av alla metalldelar.
  • Slipning av halsen och banden med stålull, därefter inoljning med ”lemon oil”.
  • Armering av plektrumskyddet med epoxy och ett lager glasfiber på baksidan.
Därefter satte jag ihop instrumentet och strängade på nya strängar.
Om jag inte ägde den skulle jag nog tänka ”en så’n vill jag ha”! Trodde ägandets glädje var ett passerat kapitel, men lite extra pirrar det att ta i det här instrumentet.