Utan att man tänker på det så smyger vissa saker ut under radarn, ungefär som en pyspunka. Man märker det inte förrän man har ett nytt tillstånd att hantera. Det här blir alltför tydligt när man som äldre grånande herre märker att saker som för mig är givna faktiskt inte alls är givna. Läste i DN i morse att ”Fibes, Oh Fibes!” (popgrupp för de som inte är initierade) har givit ut en ny skiva som dom titulerar ”Album” för att uppmärksamma albumformatet.

Behöver albumformatet uppmärksammas var min första reaktion, men givetvis. Det räcker att tänka tillbaks sådär 40 år till situationen när jag var ung och tempot så mycket lugnare. Ingen e-post, inget Internet, det regnar ute. vad gör vi? Vi lyssnar på en skiva. Vi plockade fram ett album (vinyl) och så lyssnade vi. Från spår 1 till 9 eller 10, sådär 45 minuter. Vi lyssnade. Och för varje gång vi lyssnade så växte skivan. Vi hade heller inte fler skivor än att vi blev personligt bekanta med skivorna på individnivå. Varje knäpp och knaster, varje defekt, allt visste vi var det fanns och musiken skulle inte kännas ”rätt” om felaktigheterna uteblev. Det var i defekterna som det blev verkligt och det var genom det låga tempot som vi verkligen lärde oss att uppskatta skivans innehåll, musikernas prestationer.

Nu finns vinylens renässans, en hel del nya skivor finns även att köpa som vinyl, men det blir aldrig samma sak. Det blir inte samma intima relation när vinylskivan konkurrerar med så betydligt många fler skivor i hyllan, om så betydligt snålare tidstilldelning, dessutom. Den personliga relationen kommer aldrig att uppstå. Vinylens renässans motiveras idag med att det blir så mycket bättre och så mycket mer levande ljud. Kanske, men knappast för 58 år gamla öron.

Varför kom jag på det här? Givetvis för den analoga fotografins renässans. jag har själv funderat en hel del på att komplettera den digitala tekniken med analog, t.o.m. ställt mig i kö för en storformatskamera, men för någon vecka sedan hoppade jag av den kön. Jag har varit där, jag har fotograferat analogt i mer än 30 år. Det går inte att leva livet framåt med ögonen i backspegeln.

”Slow photography” är en metod som passar i vissa situationer för vissa fotografer, men jag känner inte just nu att det är rätt läge att släppa den digitala teknikens möjligheter för att gå tillbaks till något med betydligt sämre förutsättningar för mig att lyckas. Jag har tillbringat många timmar i mörkrum men aldrig kommit i närheten rent resultatmässigt jfrt med vad jag kan åstadkomma i Lightroom och Photoshop, plus min fantastiska Epson-skrivare. Att ägna massor med tid åt omvägen via film tror jag inte gagnar mitt behov av att skapa, i alla fall inte nu. För mig har nog luften gått ur den analoga tekniken, precis som en pyspunka. Jag har via många års bortavaro glömt det mesta kring mörkrumsarbete och jag skulle få ägna massor med tid åt att komma i närheten av vad jag gör digitalt, men ändå aldrig komma ikapp.

Ska jag sakna saker som förlorats? Jo, en del. Jag ska nog sakna stunden med ett album som enda fokus. Relation jag fick med skivorna i skivbacken. Men jag är inte lika säker på att jag ska sakna frustrationen över att många negativ inte blev bra efter framkallning. Ej heller lukten i mörkrummet och kemikaliehanteringen, samt kopieringen som sällan blev som jag hoppades.

I slutänden handlar det om något så enkelt som oförmågan att i all stillhet fokusera på en enkel sak, som att lyssna på ett album. Den förmågan försvann under radarn, undrar när…?